Bipolär jättelight?

Ibland känns det som att jag är ett ständigt växelverkande mellan två lägen.

Diabeteskomahungrig   / Så mätt att jag inte kan resa mig upp

Övermänniskosjälvsäker       /    Övertygad om att jag är sämst i världen

Fylld av innerlig varm människokärlek      /   Vill skjuta alla som andas för högt på tåget

Naturromantiserande och övertygad om världsalltets självklara mening         /   Fascistiskt reduktionistisk

Förtjust i alla trivsamma gruppaktiviteter       /   Aggressivt individualistisk

Vemodig och melankolisk  /   Lyssnar på Piece of me med Britney och hånskrattar åt existentiella tvivel

Gör kåldolmar och målar ramar    /    Lyssnar på hårdrock och vill slakta husmoderklyschan

Har fittkort och känner mig som Marilyn     / Fräser åt alla som undrar varför jag har vadmalskläder

Brinner för poly   / Känner mig otrygg och tycker att monogami är det enda rationella

Borde man inte växa ifrån den här humörcirkusen någon gång? Hur ser era humörkurvor ut? Jag har liksom vant mig vid att mitt liv är en  tävling mellan tillstånden knarkglad vs melankolisk. Det är bara så att bra saker brukar infalla runt två dagar i följd, sedan vänder det, allt i en evig återkomst av polariteter.

Kanske borde man inte se det så, kanske är det bara filmernas dramaturgi som har internaliserats i mig. Att efter huvudpersonens lyckliga period så kommer en massiv dipp som den måste ta sig upp ur (klassiskt bildningsromangrepp) och sedan belönas den med ett lyckligt slut. Jag vill gärna tro på begreppet flow, säger ofta att nu är jag into something good och goda tider råder.

Man vill ha den där vinnarlåten i slutet, tänka att nu är jag där, där jag har drömt om att vara och inget kan förstöra det här. Men så kommer ett minibakslag och man tänker att det är bara att ge upp för nu kommer den stora backlashen.  Men livet är ju mycket mer ojämnt än så, bra saker och dåliga saker varvas tätt inpå varandra trots att man vill gärna foga ihop dem i system av sju goda år och sju dåliga.

Annonser

12 responses to “Bipolär jättelight?

  1. Ambivalenta är vi väl alla litegrann? Kanske inte med samma dramatiska känslosvall, men visst. Här är några av mina:

    Mitt jobb är helt ok och praktiskt med familj / Mitt jobb är öken och en karriärmässig återvändsgränd.

    Jädrars va gött med barn / Men varför är det så JÄVLA jobbigt att vara förälder?

  2. Sådär är det för mig också. Det är som att allting handlar om jämvikt. En dålig dag följs ofta av en bra och vice versa, och det är samma sak med veckor och år.
    Som att själva livet har ett obändligt behov av symmetri.
    Eller så kan man ju se det som att man är manodeppressiv. Jag vet inte.

  3. om du kommer på hur man växer ifrån den där cirkusen: please let me know!!!!

    *krisar*

  4. Ordet ”fittkort” läste jag som om att det lät som ID-kort och funderade i mitt stilla sinne vad det var för något.

    Angående ämnet, så fyllde jag nyligen en dagbok som jag skrivit på i tre år och läste igenom den. Det bestående intrycket var att antingen var allt på väg helt åt helvete eller så låg världen för mina fötter. Så här i efterhand undrar jag om det var så illa, men det är förmodligen resultatet av psykologiska förträngningsmekanismer. Frågan är då varför vi svänger så oerhört mycket? Det gäller uppenbarligen även mig, som uppfattar mig som väldigt balanserad.

    Kan det vara så att om vi inte tror att världen kommer att gå under, kommer vi aldrig att ens resa oss ur sängen när det går lite smådåligt? För mig brukar effekten dock snarast vara det omvända. Min förmåga att förstora problem är verkligen inte något som gör att jag tar tag i dem. Någon som vet bättre?

    Det verkar vara likadant med den narcissistisk-optimistiska sidan, dvs att dess osunda förhållande till verkligheten inte gynnar oss nämnvärt. Måhända blir vi mer attraktiva?

  5. Kanske är vi alla ohjälpliga i vår övertro på oss själva och hamnar helt enkelt i längre eller kortare perioder av tvivel eftersom vi alla är ganska mediokra?

  6. Gud ja, jag vet precis vad du menar.
    Här är ett urval av mina ytterligheter:
    drogliberal / hatar sprit och knark och allt vad de två gör med människor
    gillar mode / djupt konsumtionskritisk
    vill flytta ut på landet och bli självförsörjande / trivs bra som materialistisk stadsbo

    Trodde verkligen att det där schizofrena pendlandet mellan ytterligheter skulle vara över nu men jag känner mig mer ambivalent än någonsin.

  7. Svaret ligger väl lite i hur du ställer upp problemet… Blodsockernivån påverkar ju humör och tålamod rätt mycket… sedan kommer förväntningar in, har man höga förväntningar på något blir man lätt besviken och i motsatt fall positivt överraskad… Själv har jag märkt att vädret påverkar mitt humör rätt mycket och för vissa andra är tidpunkten på dygnet avgörande, t ex dåligt morgonhumör… Och för tjejer är det ju en hel del hormoner med i en månadscykel också… Men det vore väl rätt tråkigt om man alltid var i någon slags lagom balans?.. din blogg är jättebra, rolig och intressant!!!

  8. manodepressivt beteendemönster om än i minicykler, det är så det börjar. Gör research om du/ni inte vill eller kan tro mig. Oerhört vanligt förekommande för ”kreativa” epitet på människor. Predikar absolut för kören, men ibland är repetera det enda sättet att mångfasettera.

  9. Kul inlägg!

    Läste nåt häromveckan om att kalkyler inte har något bra värde då de ofta slår fel.

    När vi handlar mat mätta så handlar vi mindre än vad vi egentligen skulle behöva för en månad typ. Vår hjärna tar in så ofantligt mycket intryck frånomgivningen och ska göra något vettigt av dem.

    Då internaliserar den saker som: ”Hon dissade mig…det betyder att jag är en dålig människa som inte är värd att älskas” eller så fort man får ett underkännande eller ett bakslag så känns hela framtiden förstörd.

    En ”Anonym” nämner förväntningar vilket är riktigt bra! När man verkligen förväntar sig något och inte får det förstörs vår bild av verkligheten och det kan lätt gå på vår självkänsla.

  10. Blodsockret (uttjatat ord) har nämnts. I våras experimenterade jag en del med mitt energiintag och när jag räknade på det visade det sig att jag under flera år har legat på ett par hundra kalorier för lite i intag varje dag, dessutom var ca 80 energiprocent kolhydrater (är semi-vegis). Jag rumsterade runt lite och har sedan dess varje dag ätit 20-30% kolhydrater (max), 20% protein och resten fett, mest mättat, plus att jag ser till att alltid ligga lite över i kaloriantal för vad jag ”ska” för min kroppstyp och aktivitet.

    Jag kan knappt beskriva resultatet, det är så stor skillnad. Innan var jag totalt humördriven och gissningsvis 50% av tiden ganska jobbig att umgås med eftersom jag var hungrig. Sen kostomläggningen är jag mestadels lugn och utan kraftiga svängningar och har energireserver när det behövs. Jag behöver inte äta lika ofta och min sambo säger att hon verkligen känner att det är mycket lättare att vara med mig nu…

    Så, alltså… Kost hade i mitt fall mycket mer att göra med mitt psykiska välmående än vad jag väntade mig.

    /E

  11. intressant allihop, trevligt att det inte bara är jag som upplever tillvaron såhär.enondengod, jag är mycket medveten om blodsockergrejen efter som jag typ har lightdiabetes. det går aldrig mer än en timme mellan mina mål.

  12. jösses vad jag känner igen mig, haha. Men humörväxlingar är inte fel tycker jag, man är ju i alla fall i högsta grad levande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s