Vad anses egentligen kreddigt idag, att vara total dygnsrytmanarkist eller att vara platonskt självbehärskad och sova på fasta västvärldsbundna arbetsrelaterade tider? Jag brukar blir svagt imponerad av människor som berättar att de knappt sover på nätterna, jag undrar genast vilka spännande nattvärldar de besöker, vilka hemliga samfund som de delar sin insomnia med, om det kanske finns en helt annan dimension av livet invävd i de mörka timmarna. jag minns när jag var nio och hade epilepsi och fick vara vaken en hel natt för att jag skulle hjärnröntgas på morgonen, och jag och pappa tittade på Bodyguard och fick en särskilt sorts alliering och det kändes så häftigt och spännande att vara uppe så sent. Det känns så subversivt att vara vaken på nätterna, att titta på natteve och lyssna på gatljud, titta in i lysande fönster på andra sidan vägen och fundera på vad som håller människorna där vakna. som att man protesterar mot hela den konceptuella vuxenlivsgrejen. det är ju såklart hemskt typiskt för oss postmoderna åttiotalister som inte respekterar auktoriteter och arbetsgivare och tidsnormer.
Det händer dock sällan. Jag vaknar alltid fruktansvärt tidigt och sover istället mestadels på eftermiddagarna eftersom att det är så outsägligt skönt. Jag älskar att domna bort i det surrealistiska drömland mellan sömn och vakenhet som man kan få uppleva då; bruset från utanförvärlden och spolandet av vatten i lägenheten ovanför blir en ljuv symfoni i perceptionens gränsland. Men jag känner mig ofta aningen missanpassad då och skäms lite för att berätta att jag dejtar john blund om någon ringer och stör mig i eftermiddagsluren. Det är pensionärigt att bli pömsen vid tiotiden på kvällen. jag måste alltid äta eller dricka sprit för att orka umgås efter tio.
Förr var det ett överklassprivilegium att få sova länge och därför blev det en statusmarkör att göra det (matiné är ju eftermiddagsfilm, men betyder ju morgon. vilket berodde på att överklassen brukade kokettera med att eftermiddagen var deras morgon och att de då såg på film, enligt julia.) Idag äter var och varannan sömnpiller och det finns en viss trendighet med berätta om sin insomnia, även om det är långt i från accepterat i alla sociala kretsar. för många kan det framstå som excentriskt, avvikande och nästan lite sjukt om man berättar om sina avvikande sömnvanor har jag märkt.
vad har ni för vakenhetsvanor?
Isabelle Ståhl - istället för sömn 