att berätta för din gamla chefredaktör att han heter Hitler i din mobil. Verkligen. Jävla öl. Hans flickvän fann det hela mycket underhållande; ”jag är ju faktiskt ganska lik Eva Braun!”. Jag försökte förklara att hans textsamtalsmetoder var långsiktigt givande även om man började gråta av dem precis efter att de hållts, sedan insåg jag att det var omöjligt att snickra ihop utlåtandet till en komplimang.
Senare under kvällen lyckades jag också förmedla att
- jag blir sugen på att ta med djur jag ser på stan hem och stoppa upp dem. Särskilt små hundar som har ”så fin, mjuk päls.” Ida höll åtminstone med mig, alfred var mer tveksam.
- Att jag befarar att min pojkvän ska gå samma öde till mötes som mitt favoritmarsvin Snuffy som jag gödde till döds, men att jag egentligen inte motsätter mig själva förloppet eftersom ”degighet inte är något dåligt.”
- Att jag inte tar körkort för att jag befarar att jag skulle vara en fara för allmänheten då.
Jättebra att det satt flera sydsvenskananställda där. Jag ökar verkligen mina chanser att få jobb i framtiden genom att framstå som en ond och djurmördande psykopat.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 