Infördödentillvaron

DSC_0214

Jag har alltid haft en oförklarlig, stark känsla av att jag kommer att dö inom ett eller två år. Jag vet att den förmodligen bara är en naiv försvarsmekanism; om man nu ska dö om sjuttio år är det lika bra att vara förberedd, typ. Men den har nog undermedvetet gjort mig mer motiverad att lyckas snabbare, att producera istället för att vara.

Jag tänker på de där små glasföremålen från artonhundratalet som jag köpte i Stockholm som har tillhört en människa som inte lever längre. De har kanske stått i ett vitrinskåp i en våning i Vasastan där det brusade i rören på natten och någon låg under ett täcke med någon och så funderade den på döden när den inte kunde sova. Men man blir inte immun mot döden för att man vet om att den finns. Det finns inga skyddsåtgärder att vidta. Den är som en fatal trafikolycka som alla i hela världen förr eller senare måste genomgå. Det känns orättvist på något sätt.

saker1

Martin Heidegger menade att vi inte lever i en tillvaro utan i en  tilldödenvaro (Sein-zum-Tode), där vi är så kollektivt medvetna om vår förgänglighet att hela vårt vara riktas mot detta.  Jag minns när jag var åtta och plötsligt insåg att jag inte skulle leva för alltid. Innan dess hade mitt vara  förhållt sig till en tanke på evigt liv, jag hade levt i samma framtidsovisshet som djur gör. Mitt nervsystems inlärda trygghetsmekanismer kortslöts. Emo-existentiell lebensangst blev följden och jag slogs av hur märklig hela grejen med existerande och vara var. Jag föll ibland i ett tankehål av dödsrädsla, men har lärt mig att den är ganska lätt att avvärja om man bara får hjärnvägen att byta spår.

DSC_0094

Jag tror att min känsla av stundande död kan vara relaterad till de infernala tjejtidnings-sönderanvända uttrycken fånga dagen och betrakta varje dag som om den vore din sista. De suger! Hur ska man få någon behållning av sin sista dag i livet om man vet om att den snart är slut, att man måste göra det absolut mest underhållande man kan komma på medan den pågår?  Bäst har jag det när jag bara glider omkring i ett framtidsomedvetet, solipstistiskt vadderat tillstånd då neocortex inte bestämmer så mycket. Som dagen efter en utmattande natt då man kurerar sig med ouppbygglig mat och film.

DSC_0145

Fånga dagen-mantrat påminner aningen om Nietzsches idé om att man ska leva som om man skulle leva om sitt liv i all evighet i  evig återkomst.  Allt man gör ska man kunna tänka sig att göra om i all oändlighet, och tillfälliga lättsamma nöjen som man bara tillåter sig en gång förfasas Nietzsche över. Det  tycker jag inte riktigt om.

Samtidigt menar han att man  ska bejaka självförstörelsen och utsläckandet.  Den grekiska guden Dionysos kropp slets sönder av titanerna och sattes sedan ihop igen. Myten symboliserar hur nytt liv föds ur förstörelse och förintelse. Jag gillar tanken på hur kaos och förstörelse genererar khatarsis och nyföddhet.

Av någon anledning påminner det mig om Fight Club. Männens helt frivilliga, masochistiska självdestruktion får dem att känna sig nyfödda och levande. Heidegger menar att vi blir kastade in i världen, bland de många andra och bland de många tingen och därför blir våra jag alienerade från oss själva. Vår tillvaro blir en alldaglig medvaro med andra.  Jaget blir mannet (das Man), det kollektiva, ett abstrakt De andra. Kanske vill männen i Fight Club slita sig ur das mann, ta sig bort från medvarat, den kollektiva viljelösheten och de meningslösa tingen. Sartre äcklas av det oändliga varat, vill nå bortom den fysiska, likgiltigt pågående världen, och älskar därför musiken. Den är helt ofysisk men existerar ändå, når bortom varat.

DSC_0330

Jag minns när jag och D brukade skära varandra i handlederna för några år sedan. Vårt  Redbull Vodka-stinna blod blandades med glitter när vi rörde oss ut genom dansgolvsbasens subsoniska djup och vi kände för några timmar livet storma genom våra trasiga innandömen. Det kan säkert bortviftas som uppmärksamhetstörstande tonårstjejbeteende, men jag kände ofta att det var något större. Att jag precis som Travis i Fight Club kom närmare mig själv när vi skar oss med glasbitar på en smutsig toalett. Att jag kände något på riktigt, långt bortom meningslösa glädjekickar över HM-reor.  Att jag tog mig bort från alltings förgänglighet, igenom existensens tjocka hölje av likgiltighet. Att jag också avlägset närmade mig döden, även om det absolut inte var mitt uppsåt, och att den blev mycket mindre skrämmande när jag valde att närma mig den själv. Precis som en hund man är rädd för.

Jag kan sakna den modstinna känsla av makt som jag alltid bar med mig då. Att jag inte hade något att förlora. Att jag kunde välja själv.  Ta ett piller och en promenad var samhällets ordinering; handledsskärandet var en slags revolt. Läs Julia förresten.

Heidegger menar att förfallenheten måste finnas så att tillvaron kan bli medveten om förlusten av sig själv och sträva efter att återvända till det egentliga varat. Vi ”faller bort från oss själva” och hamnar i en slags exil, hemlöshet och känner oss ”unheimlich” i vardagens intighet.

DSC_0333

Förr brukade man säga att någon ”tog livet av sig”, som att livet var en kappa, ett plagg man lånade. idag säger vi istället att någon väljer att ta sitt liv, vilket tyder på ett individualistiskt tänkande där vi ser livet mer som vår egendom mer än något kollektivt som vi har lånat. Sekulariseringen har gjort oss både räddare för döden och mer övertygade om att den är vår rättighet.

Soundtrack till det här inlägget.

Annonser

11 responses to “Infördödentillvaron

  1. Känner verkligen igen känslan av att man inte kommer att bli särskilt gammal. Har haft den så länge jag kan minnas. En läskig sak: Jag hade en slags kollega (eller han höll i en helgkurs jag var på en gång) som förolyckades på ett ganska tragiskt sätt under sin semester i Thailand. När jag sedan kollade på hans hemsidepresentation stod det typ ”blabla trodde jag aldrig att jag skulle bli såhär gammal, blabla”. (han blev 30 år)
    Läskigt det där, att hans sådana känsla ”blev” sanning, även om jag tror att det inte blir så i 90 % av fallen.

  2. Nä, fånga dagen-klyschorna saknar allt djup. Det har kanske inte alltid varit så, men det går inte att komma undan känslan av att dylika floskler avfärdar all form av introvert verksamhet. Förr i världen var det väl mera så att man uppmanades att leva så att man inte skulle ha något att frukta efter döden, nu är det tvärtom.
    Någon gammal kines eller nåt sade också att när man blir till, gråter man av vånda medan alla runtomkring jublar, och att man bör se till så att när man dör jublar man själv medan de runtomkring gråter.

  3. Vilken bra text, Isabelle. Intressant läsning.

    Sedan tilltalar ju Nietzsches tankebanor mig, men det är annan historia.

  4. Jag vet inte riktigt när min känsla av att jag snart skulle dö förminskades. Troligtvis har den under några år bekämpats av min acceptans av mig själv. Som det är nu finns mer en förnimmelse av att visst, jag kommer dö, och?… Känns ganska mycket i enlighet med som saker fungerar, cykliska förlopp är liksom grejen, så som allt går. Ibland funderar jag på om jag är lite väl förlikad nuförtiden med tanken på att döden finns, och att det är lugnt.

    Det är klart det fortfarande gör ont med döden när den kommer nära, ex. om någon närstående dör, men det känns inte ogenomlevligt som det gjorde för några år sedan.

    F. ö. ”fånga dagen” känns inte som det funkar, ”dagen” är en av de saker som blir mindre greppbar ju mer jag försöker fånga.

    /E

  5. gdummie: det är ju det jag är skiträdd för, att man viftar bort sina föraningar som barnsligheter men att de egentligen är befogade. vissa djur får väl en föraning om när de ska dö har jag för mig.
    joel: att försöka bli omtyckt är ansträngande.
    agnes, i löv him too. men det skulle vara farligt för mig att gilla honom för mycket. övermänniskohybris du vet.
    enondengod: precis, att försöka fånga dagen är som att försöka fånga vatten i handflatorna. jag kan inte uppleva en period till fullo om jag hela tiden är medveten om att jag borde utnyttja den till fullo och ha så roligt som möjligt. de flesta saker gör man bäst när man är omedveten om vad man gör.
    döden känns bäst när man inte reflekterar över den alls, vilket jag blivit bättre på genom åren. kanske är det därför den känns mindre outhärdlig nu än då precis som för dig. livets stora cirkel-tanken är ju fin, men den känns samtidigt så skoningslös.

  6. Den tid till vilken du förlägger den första upplevelsen av ångest över din existens förgänglighet (8 år), är en ålder då många barn upplever ett första möte med en osäkerhet, som ligger utanför den sfär av upplevd trygghet barnets ovetskap utgör. Att sedan försöka förstå och förklara (liksom att ”förbereda” sig inför) döden, blir för många en väg att lära sig livet villkor, men också att neutralisera den ångest ovetskapen medför.

    Individer med större behov av kontroll kan ha svårare att acceptera den ovisshet kring tidpunkt för döden, dess följder, m.m., som egentligen är helt naturlig. Därav en återkommande oro.

    I mer uttalade fall kan individer gå in i onda cirklar där ångesten hela tiden måste neutraliseras för att bringa inre frid. Ångesten kommer på så vis att reproducera sig själv, d.v.s. tanken på döden blir tvångsmässig.
    Ett intressant exempel är s.k. religiöst tvång, där intensivt bedjandande kan vara en form av utlopp för ångest. ”Ber jag bara tillräckligt korreket, intensivt och uppriktigt kommer det inte att hända! (vad oron nu må gälla)”.

    Utgången läggs så i en guddoms händer, vilken neurotikern upplever sig kunna påverka genom böner, med konsekvensen att denne ber så mycket mer intensivt än vad som egentligen är brukligt i samfundet. Detta är i sig en tendens väldigt många kan känna igen sig i, då alla människor i olika utsträckning neutraliserar sin ångest. Det krävs dock något utöver ”det vanliga” för att behandling ska vara motiverad.

    Med andra ord: vanlig jävla dödsångest är ingen större fara…

  7. Isabelle: Men ingen säger ju att det är enkelt. Om de säger det, är de oftast opålitliga. 😉
    Det mest ansträngande är dock knappast att bli omtyckt – vilket ju ibland uppnås bäst helt utan ansträngning – utan den andra delen, att leva så att man kan möta döden utan fruktan.

  8. Bortser för tillfället från ev. filosofiska fördjupningar i ämnet ”rädsla för döden”, utan nöjer mig med att konstatera följande:

    Man (ok då, JAG, men jag tror generaliseringen håller) vet inte vad rädsla för döden innebär innan man blir förälder.

    Det är först nu jag inser hur mycket det finns att förlora. Ev dödsångest pre-parenthood var piss i Atlanten jämfört med nuläget.

    Då var tanken på en slumpartad död, typ trafikolycka, orealistisk och föga skrämmande. Nu orsakar sådana funderingar magont och nervösa besvär…

    Å andra sidan har man/jag iofs också så oändligt mycket mer att glädjas över, så det får man väl ta.

  9. dolmance: intressant kommentar. jag tror att alla människor har olika ritualer för sig för att skydda sig mot olycka och bestraffning, i livet liksom i döden. det är t.om. vetenskapligt bevisat att människor är benägna att utföra ritualer och vara skrockfulla om de tror att rummet de är i är hemsökt! det finns många intressanta mekanismer bland religion och vår rädsla för döden. ovetskap är ofta rädsla.
    fredrik: ja, det är därför jag inte vill ha barn för tillfället. inte pojkvän egentligen heller, det är först nu jag har något som jag verkligen, verkligen inte vill dö ifrån.
    joel: indeed! religion medför alltid högre moraliska prestationskrav på hur man bör ordna sitt liv.

  10. Pingback: Intensifier fyller 2 år – krönika : Intensifier

  11. Pingback: Tågförseningar ftw « Isabelle Ståhl – istället för sömn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s