Internetabstinens

4_jotunheim
Jotunheim

Nu ska jag tydligen leva något slags nitzcheanskt bergsliv i norska Jotunheim och Grövelsjön ett par veckor med mellanlandning i stockholm.
– Men du gillar väl inte naturen eller att röra på dig, har samtliga vänner kommenterat detta med.
Men jag gör det inte för naturen, jag gör det för maten. Jag har tio tusen  kvar av stipendiepengarna, nu ska den norska matkulturen inventeras.

Redan i fredags började internetabstinensen smyga sig på och jag fick låtsas gå på toaletten minst tre gånger under måltiden med min respektives familj i syrenbersån för att kolla twitter och bloggen. Beroenden är väl skadliga om man får obehagliga abstinenssymptom av dem och känner att man trots att man vill inte kan leva utan dem? Igår kändes det aningen så. Det kröp i hela kroppen, rastlösheten gjorde mig apatisk och trög och det enda jag kunde tänka på var om den där potentiella arbetsgivaren hade svarat på mejlet eller om någon hade skrivit @isabellestahl på twitter. Dopaminicken hjärnan får när man upptäcker att man fått fem nya notifications på facebook är ibland förvånande stimulerande. Häromdagen tyckte jag mig se notification-rutan ute i skogen, men insåg sedan att jag inte var på internet utan i naturen.

Men egentligen så är ju allt i vår tillvaro är beroenden. Beroendet att äta för att inte få lågt blodsocker och dö, beroendet av social interaktion, beroendet av dom man gillar, allt förlöser samma belöningshormoner. Varför ska just internetberoendet vara så förkastligt? Från och med tisdag blir jag datorlös, så vi får se hur det går. Nås på mob 073 093 06 19.

Häromdagen när jag och Simon gick en nattpromenad hemåt i Lund påpekade jag hur anfådd man blev av uppförsbacken.
– Det här är väl ingen uppförsbacke, sade han.
D’oh. Nåja, under förra sommarens fjällroadtrip så gick jag och min respektive bara högst några hundra meter upp för det svagt lutande fjället, sedan blev jag hungrig och tjatade mig till att få gå ner till fjällstationen och äta renskav. Det här ska nog gå bra.

dsc_0490_21017289

Vi är på fjället och jag kollar facebook via mobilen.

4 responses to “Internetabstinens

  1. Ja men verkligen. Interaktion > inte interaktion, nästan jämt, oavsett form.

  2. Du har rätt. Internetberoendet är inte konstigare än något annat behov. Men det är ju så jobbigt att känna sig förbunden internet! Jag har nästan fått börja göra som när man precis fick internet och hade modem och det blev för dyrt att surfa länge, då fick man /jag ställa en äggklocka som ringde efter en kvart, för då var surftiden slut!
    Jag tänker nästan så idag, att nu får jag sitta max en timma, för jag har annat jag vill göra också. Och inte en massa ”duktighetsgrejer” som att tvätta,städa och sånt, utan mer att ”jag vill ju hellre läsa en bok, träna eller gå o spontanhälsapå vänner”.
    Men den där bekräftelsen man får via bloggen, mejlen och facebook känns ibland lite sjuk. Det är som om man tror att man inte finns om man inte bekräftas där, men det är ju inte sant!!
    Bara för att ens eget liv kretsar kring en själv i första hand så gör det ju inte det för andra! alla andra sitter ju kanske inte o väntar på att ”ååh, har jenny lagt upp nåt nytt nu på bloggen tro..?”.
    Eller så är det så, vad vet jag.
    Men jag känner att det är skönt när jag är på landet i det lilla torpet utan internet och bara badar badtunna och läser Elsie Johansson och Chuck Palaniuk. Då är det gött!

  3. jenny: ja landet är ett bra motgift, men så fort man letar sig tillbaks till de sociala medierna kommer stressen att göra sig påmind krypande. det är läskigt hur lite böcker jag hunnit läsa det senaste halvåret. ibland är det rätt liten procentandel man egentligen pratar med folk av den tid man tillbringar med att titta på deras facebookprofiler, så då är det ju inte så mycket interaktion inblandad. det är då det är dags att trava ut i köttvärlden tycker jag, annars är det fritt fram.

  4. Norsk matkultur? HA HA HA!!!😀

    Det skumma med nätberoendet är att det är så lätt att bryta, och precis lika lätt att falla tillbaka in i. Nu har jag varit i Trollhättan utan dator i tio dagar, och har möjligen en gång tänkt att jag borde kolla mejlen för att se vad stråkmakaren säger om stråken jag har pajat, men det är det enda. Men såfort man kommer hem ska man direkt till datorn igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s