Twitter och prestationsångesten

twitter-hashclouds(1)

Twitter skapar mer prestationsångest än vad facebook någonsin gjorde. Facebook handlar mest om att framställa sitt liv i så spännande, image-polerad  version som möjligt, och vem fixar inte det liksom? Folk är experter på att ljuga ihop livslögner. Men twitter däremot handlar om att fånga samtidsandan, iaktta skeenden och formulera sig blixtrande klatschigt om kulturella happenings på hundrafyrtio tecken. Nu duger det inte att fyllefacebooka om hur roooligt det var att kräkas i grannens rabatt och invänta mängder av lättroade människors slö-klickande på Gilla-knappen. det är inget som faller mediapersonligheterna på twitter i smaken. Nu har man followers istället för vänner,  en bortskämd läsekrets som kräver ständigt levererande av fyndiga oneliners och som vilken sekund som helst kan sluta följa en om man inte är tillräckligt underhållande. visst är det lite fiiinare att ha fler followers än det antal man själv följer? ju svårtillgängligare desto värdefullare. därför brukar jag ge folk som börjar följa mig en chans; jag följer dem en vecka eller så och ser hur roliga, välartikulerade och samtidsandafångande de är, duger de inte så slutar jag följa. It’s a hard knock life. Det värsta är att alla andra förmodligen resonerar på samma sätt och när jag halvslött twittrar om hur jag äter tacobuffé och tittar på program om överviktiga på tv3 så rycker någon mediapersonlighet till äcklad framför sin skärm och letar snabbt upp Stop following-knappen på min profilsida. ”Jag visste väl att jag inte borde beblanda mig med pöbeln!” Säger mediapersonligheten för sig själv och suckar.

Naturligtvis måste jag promota mig själv på twitter lite. Mitt flöde är så blixtrande kvalitativt att det skulle kunna tryckas i romanform direkt, tycker ni inte?

Annonser

8 responses to “Twitter och prestationsångesten

  1. Och inte kan man tidsstyra twittringar heller!

  2. Du har på ett fullständigt briljant sätt satt ord på den gnagande känsla som gjort att jag inte skaffat vare sig Facebook eller Twitter. Kudos!

  3. julia: precis.
    lisa magnusson: tack fina du!

  4. Instämmer med Magnusson, som för övrigt guidade mig hit. Kul text. 🙂

  5. Oj! Jag pratade just häromdagen med ett par människor om varför vi tycker om Twitter, och vi kom fram till att vår minsta gemensamma nämnare är att Twitter är så opretantiöst, man behöver inte uppdatera titt som tätt, man behöver inte bry sig om antalet followers eftersom det ständigt fluktuerar, det finns inga krav på att man måste vara lustig eller klyftig eller inne utan man är sig själv och finner sina cirkel. Tänk så olika man kan uppleva samma sak!

  6. Jag ÄLSKAR Twitter. Jag HATAR däremot Facebook. Jag tog bort mig från Facebook för ett år sedan och hävdar fortfarande att mitt liv blev bättre med en gång.

  7. Är det inte just det som är tjusningen? Att alla blir till små människor som gör tråkiga saker.. Jag läser tex John Mayer’s Twitter när han får inbjudan att spela på Michael Jackson’s begravning. Sedan skriver han att han har en ”bad pubic hair day”. I nästa sekund ser man honom i TV, stå där med gravallvarlig min och spela inför Jackson’s släktingar…

  8. OK, jag gör som du föreslår och följer dig i en vecka. Kan ju bli intressant! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s