Twitter skapar mer prestationsångest än vad facebook någonsin gjorde. Facebook handlar mest om att framställa sitt liv i så spännande, image-polerad version som möjligt, och vem fixar inte det liksom? Folk är experter på att ljuga ihop livslögner. Men twitter däremot handlar om att fånga samtidsandan, iaktta skeenden och formulera sig blixtrande klatschigt om kulturella happenings på hundrafyrtio tecken. Nu duger det inte att fyllefacebooka om hur roooligt det var att kräkas i grannens rabatt och invänta mängder av lättroade människors slö-klickande på Gilla-knappen. det är inget som faller mediapersonligheterna på twitter i smaken. Nu har man followers istället för vänner, en bortskämd läsekrets som kräver ständigt levererande av fyndiga oneliners och som vilken sekund som helst kan sluta följa en om man inte är tillräckligt underhållande. visst är det lite fiiinare att ha fler followers än det antal man själv följer? ju svårtillgängligare desto värdefullare. därför brukar jag ge folk som börjar följa mig en chans; jag följer dem en vecka eller så och ser hur roliga, välartikulerade och samtidsandafångande de är, duger de inte så slutar jag följa. It’s a hard knock life. Det värsta är att alla andra förmodligen resonerar på samma sätt och när jag halvslött twittrar om hur jag äter tacobuffé och tittar på program om överviktiga på tv3 så rycker någon mediapersonlighet till äcklad framför sin skärm och letar snabbt upp Stop following-knappen på min profilsida. ”Jag visste väl att jag inte borde beblanda mig med pöbeln!” Säger mediapersonligheten för sig själv och suckar.
Naturligtvis måste jag promota mig själv på twitter lite. Mitt flöde är så blixtrande kvalitativt att det skulle kunna tryckas i romanform direkt, tycker ni inte?
Isabelle Ståhl - istället för sömn 