Enligt iransk och zoroastrisk historia var Soma en rituell dryck som fungerade kraftskänkande och berusande och identifierades med en gudom. I Aldouys Huxleys Du sköna nya värld tilldelas medborgarna en drog som heter Soma för att bli lydiga och inte känna något.
Jag började äta antidepressiva för mina pms-besvär för en tid sedan. Hittils har det funkat fascinerande bra, inga fler gråtattacker och hopplöshetskänslor tio dagar i månaden. Jag känner av den vanliga nedstämdheten, men den är mildare och jag kan vistas i sociala sammanhang utan att vilja skjuta någon. Frågan är nu varför inte fler kvinnor med pms-dysfori gör såhär. Att må dåligt är en del av livet blablabla, men om orsaken är en biologisk obalans i hjärnan, varför inte bara rätta till den? Det är tabubelagt att betrakta SSRI-preparat som en förstahandslösning, folk brukar säga att man alltid ska lära sig hantera problemen själv först, gärna med lite trendig KBT. det är såklart viktigt i många fall, men varför lida i onödan? Varför göra någon åtskillnad mellan antidepressiva och alvedon, egentligen? Det finns ingen dualism mellan psyket och kroppen som många vill påstå. allt är biologi som man kan styra med olika medel, manuella eller externa. Men är drogen den ultimata lösningen?
Jag minns när jag var liten och hade epilepsi och tog Lamictal mot det. Tydligen har företaget som producerar Lamictal bötfällts för falsk marknadsföring, då de inte varnade för att pillret dubblar risken för självmordstankar och kan framkalla aggressivitet, depression och fostermissbildningar. Neurosedyn, någon?
Nu har billiga kopior av de antidepressiva läkemedlen kommit ut. Lägligt nog kommer en ny trenddiagnos, bipolär 2, som kräver dyrare mediciner. Kravet för att diagnostiseras är bara att man ska vara deprimerad och haft en period, det räcker med en dag, då man haft mycket energi. Det låter ganska mycket som något som läkemedelsföretagen hittat på för att fixa fler konsumenter tycker jag. Karl Palmås skrev lite om den kollektiva psykiska ohälsan och hur läkemedelsindustrin och staten samarbetar för att marknadsföra lyckopiller som das endlösnüng.
Kommer kanske de antibipolära medicinerna bli lika populära som antidepressiva? Sertralin tillexempel verkar ha blivit lika vanligt som kosttilskott. Enligt bipackssedeln fungerar det ju mot typ allt, tvångssyndrom, nedstämdhet, melankoli, depp, pms…(märkliga är också biverkningarna, där man bland de sällsyntare hittar ”spontan bröstmjölksproduktion”). det är märkligt att en substans plötsligt betraktas som medicin mot allt. Det jag oroar mig aningen för är att känslospektrat kommer att beskäras av min pillerkonsumtion. Vissa har varnat för att alla humörmässiga toppar och dalar kapas, att man istället blir en glad och nöjd arbetare utan frustrationer över något, som av Soma i Du sköna nya värld . jag gillar känslonyanserna som förekommer resten av månaden, de milda, sublima. gillar det tillfälligt svindlande vemodet. men jag har inte tid med att må dåligt tio dagar i månaden, det är för påfrestande för att man ska orka med studier, socialt liv och skrivjobb samtidigt. jag väljer det blå pillret.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
Jag har ätit antidepressiva – SSRI – i ca 8 år nu. Jag kan lugnt säga att utan mina Cipramil skulle jag troligtvis inte vara vid liv idag. De löser inte alla mina problem, de gör inte världen till en plats där solen alltid skiner, men de gör så att jag faktiskt kan fungera. Jag kan jobba.
Antidepressiva är inga lyckopiller, långt ifrån. Jag brukar säga att det är ungefär som insulin är för en diabetiker – jag har brist på ett ämne, som jag behöver tillföra via tabletter. Det gör mig inte till någon annan, det gör mig inte till en fulländad varelse, utan det ger mig möjlighet att fungera och att hålla min sjukdom i schack.
Ping: Antidepressiv medicin gör det möjligt | Sjumilakliv
Hej,
Det där om att ”alla humörmässiga toppar och dalar kapas” och man skulle bli ngn slags zombie är en idiotmyt. Har läst mycket om det eftersom en familjemedlem fick hyfsat svår depression och jag fick vara där och hjälpa till. Jag trodde på myten innan men efterforskningar visade annat. Har inte kunnat hitta varifrån mytbildningen kommer men kan ju ha att göra med tabun mot medikamenter, precis som du nämner.
Depressionen var kemisk i ursprung och berodde på serotoninobalans och det enda Cipramil (och någon annan variant) gjorde var att tillföra kemikalier som kroppen inte själv producerade och sedan uppmuntra kroppens egen prod. av kemikalierna. Terapi användes i kombination med medicin för att ändra tankemönster som ökade på depressionen. Jag är ytterst tveksam om depressionen kunnat avhjälpas enbart med terapi.
Vänligen,
/E
Hej Isabelle,
tack för puffen! Ja, det är nog ingen slump att vi nu ser massa prat kring bipoläritet idag. Framväxten av nya diagnoser, och utvecklingen av ny praxis inom psykiatrin, är dessvärre något som starkt påverkas av läkemedelsbolagens intressen.
Detta framgår tydligt i Ingrid Carlssons Pillret – jag rekommenderar den varmt. Där framgår hur hela rörelsen mot SSRI+KBT drivits av aktörer och aktiviteter som finansierats av de läkemedelsföretag som säljer just SSRI.
Detta betyder inte att SSRI inte fungerar. (Carlberg skriver dock att Cipramil knappt blev godkänt till en början, för att producenten inte kunde bevisa att preparatet var bättre än placebo.) Det som framgår i boken är att vi lever i en värld där vi
– officiellt anser oss följa vetenskapliga ideal som ”objektivitet”, ”opartiskhet” och ”evidens-baserade förhållningssätt”
– inofficiellt tillåter att framväxten av nya diagnoser, piller och terapiformer är en fråga om machiavelliska maktspel.
Tänk på exemplet med att söka efter en tappad nyckel på en mörk gata: Vi söker inte på det ställe där vi vet att vi tappat nyckeln, utan nära den lyktstolpe som lyser upp marken.
Vad avser utvecklingen av läkemedel utgörs ljuset från denna lyktstolpe av – just det – företagens aktiviteter för att sälja mer och mer piller. Så, visst finner vi till slut en nyckel (ex SSRI-piller), och denna nyckel kanske fungerar helt OK – men frågan är om det är den nyckel som ursprungligen eftersöktes av de hjärnforskare (ex Arvid Carlsson) vars tankar hela tiden åkallas som fundament för pillret ifråga.
Jag kan inte heller vistas i sociala sammanhang utan att vilja skjuta någon. Men jag har lixom alltid utgått från att det är alla andras fel.
Jag vill mest skjuta folk som kommer dragandes med KBT när jag säger om och om igen att jag inte klarar det om jag inte får hjälp med mediciner först. Fan ta dem.
Men jo. Du har ju rätt.
Jag säger som Sjumilakliv, utan mina antidepressiva hade jag inte varit vid liv idag.
Det är nog lätt för allmänheten att klaga på mediciner om de själva inte har någon direkt och akut erfarenhet av dem.
Jag är ganska säker på att mina nära och kära är väldigt glada att antidepressiva medel finns. Och många andras också.
Hmmm… – läst och begrundat både inlägg och kommentarerna.
Jag ”gick i väggen” för ca fem år sedan – och fick recept på medicin för det. Dock – jag valde att ge faen i medicinen – och istället dosera dubbelt upp med magnesiumintag.
Det har jag ALDRIG ångrat – för efter ca 6 månader så var min ”springa-i-väggen”-åkomma ”bortblåst”. Till den saken hör att därföre förekom tankar på att avsluta det här helvetet för egen hand.
Så tala om mirakelmineral ❗
sjumilakliv: precis, jag betraktar det också som ett mekaniskt reglerande av hjärnkemi som hjälper en att fungera.
enondengod: jag vill tro att du har rätt. faktum är att jag känner av både toppar och dalar fortfarande. vad jag förstått är det högre risk att bli avtrubbad om man äter antibipolär typ 2-medikament. det är någon slags dum ikonisering av det rena, oförstörda naturtillståndet i kroppen då inga substanser reglerar något som kanske ligger bakom mytbildningen.
kalle p: ska absolut läsa. det är intressant att antibipolär medicin som lamictal kostar 700 kronor förpackningen, medan sertralin kostar 22…profiteringslusten reglerar såklart mycket. och människor verkar tycka om nya diagnoser, då finns det plötsligt fler alternativ att välja på om man inte blivit hjälpt av det som funnits tidigare.
mumfi: haha, jag med, iaf under pms-perioder. om någon exvis andas för högt på tåget så kan jag bli enormt sugen på att eliminera personen. ja, på riktigt.
honey: verkligen, samma här. det är så synd att jag under jättelång tid gick och var rädd för vad som kunde hända om jag skulle försöka medicinera bort pms-en, eftersom det finns någon slags allmän attityd att man ska klara av saker på egen hand.
josef: det är ju fint om sånt funkar för någon, har aldrig varit något fan av kosttillskott.
”Lägligt nog kommer en ny trenddiagnos, bipolär 2, som kräver dyrare mediciner. Kravet för att diagnostiseras är bara att man ska vara deprimerad och haft en period, det räcker med en dag, då man haft mycket energi. ”
Öh, var har du fått det ifrån? Stämmer ju verkligen inte.
Vad det gäller priser så finns det ju billiga och dyra antidepp med. just sertralin är ju billig medan orginalet zoloft kostar lite mer. sen finns det dyrare antidep med tex efexor, voxra etc.
lamictal kostar lite mer ja men det finns ju lamotrigin som är exakt samma sak. och bipolära tvåor medicineras ofta med litium de med och det kostar knappt nånting.
Och oavsett så går ju högkostnadskyddet in rätt fort så för den drabbade spelar det ingen roll.
sofia: jag formulerade mig aningen klumpigt där och det är absolut inte meningen att förminska det svåra sjukdomstillstånd som bipolär är. det jag ville belysa var att många experter menar att diagnosen ställs för lätt och att läkemedelsföretag tjänar på att en sjukdom blir mer lättdiagnostiserad om den genererar mer pengar då patenten för de antidepressiva preparaten gått ut. på läkarkonferenser arrangerade av läkemedelsindustrin så meddelas det att 4-5% av befolkningen lider av bipolär 2. i USA har bipolär 2 eller light som den också kallas blivit ett lika vanligt begrepp som panikångest. som sagt, jag förringar inte någons upplevelse av en sjukdom, jag ville bara påvisa att det kan finnas maktspel i läkemedelsindustrin som har mer inflytande än vad de borde. läs gärna den här artikeln. http://www.expressen.se/Nyheter/avslojar/1.1165347/sa-luras-vi-att-tro-att-vi-ar-sjuka
Jo… – Isebelle – visst är det som Du säger, tyvärr tyvärr… 😥
Kriminell läkemedelsindustri som ger blanka faen i folkhälsa egentligen – eller ❓
Jättebra inlägg! Har själv familjemedlemmar som är i behov av medicinering.
Vad gäller läkemedelsindustrins marknadsföring kan denna länk vara av intresse: http://www.nybooks.com/articles/22237
Isabelle – hmm, intressant med Lacmital och Sertralin – nog viktigt att följa denna utveckling!
Gustaf – bra länk till New York Review of Books! Marcia Angell som skrivit artikeln är för övrigt flitigt citerad i Pillret.
Gustav Erikson – Taaack för länken ❗ Där sägs ju det mesta för att hållet kunna inse hur illa ställt det är.
Jag kan ju nu undra över hur många av oss av vanligt folk – som ens i sina vildaste fantasier ens kan drömma om hur det står till inom den s k skolmedicinvärlden ❓
Ja självklart ligger det mkt pengar bakom det hela. Har läst den där artikeln förut. Var med i ett upprop på ett forum för bipolära då expressen skrev en hel serie om det där förra året och själva hittade på termen ”light” med kriterier tagna ur luften. Oerhört kränkande och de tog ju tillbaka det hela sedan.
Men återigen så finns det billga kopior på Lamictal med. och för den drabbade så går högkostnadskortet in och täcker upp oavsett.
sen om folk diagnostiseras för lättvindigt eller ej ja det är svårt att säga. på det hela taget så sägs det ju att bipolär sjukdom är en underdiagnosticerad kategori. och eftersom man breddat begreppet från endast manodepressiv sjukdom (bipolär 1) till bipolär sjukdom som innebär en hel rad olika nivåer så ökar självfallet antalet drabbade och antalet i behov av medicinering.
Det här var väldigt intressant att läsa och jag känner precis som dig. Jag har dock inte orkat gå ner mig i termer så mycket, så vissa medicinska uttryck förstår jag inte. Bipolär t.ex. 🙂 Jag vet dock att jag är väldigt lycklig över att jag tar de där förbannade pillrena. I ungefär 6 år (jag är 20) har jag tydligen varit deprimerad, detta har gjort att jag rent automatiskt går in i ledsna tankar så fort starkare känslor kommer. Visst jag kanske kunde ha brutit de mönstrena med hjälp av samtal, men jag tvekar, med tanke på hur många kuratorer jag gått till. Jag mår bra nu. Men jag kan inte annat än säga emot när någon säger att topparna inte klipps av. Hela jag har fått någon sorts sordin lagd över mig. Okej, jag är glad väldigt mycket oftare, men inte med samma energi som förut. Jag blir inte kär på samma sätt, och det jobbigaste för mig är att min sexlust i princip försvunnit helt. Så att säga att alla känslor dämpas med dessa mediciner är ingen myt, det är i allra högsta grad en verkan av medicinen, iaf den jag tar (Citalopram).
Jag vet inte om de diagnostierar för lättvindigt, men jag är både glad och upprörd över detta. Dels så fick jag min medicin, som jag helst ville slippa, men valde att ta ändå eftersom läkarna verkade ta så lätt på det. Jag ångrar det inte. Däremot blev jag lite upprörd över att de helt klart försökte trycka in mig i mano-deppressiv- (eller bipolär-facket som det tydligen heter :P) flera gånger. Det spelade ingen roll hur mycket jag sa emot, nästa läkare jag träffade försökte igen, med frågor om jag var överaktiv. Nu vill jag inte att någon feltolkar mig. Jag blev inte upprörd över att bli kallad för mano-deppressiv, utan just för att jag märkte hur de kämpade med att sätta den stämpeln när jag vet att jag inte är det. Jag tycker, som bloggskriverskan, att det inte är något att skämmas över. Eftersom min depression är lika mycket av fysisk orsak som min mensvärk så ska det inte vara skämmigt att ta antidepp! Tyvärr tänker inte alla i omgivningen likadant, och därför väljer man ju att inte berätta det för alla. De säger: ”Stackars dig som måste ta mediciner, du måste verkligen må dåligt. hoppas att du får sluta snart.” och många försöker få en att sluta. Jaja. Vi som tar antidepp måste väl försöka förmedla sanningen till våra medmänniskor. Ojojoj, vad mycket jag skrev. Jag har aldrig riktigt pratat ur mig om det här, får ta och göra det på min blogg ^^,
Min läkare berättade för mig att de antideppressiva medecinernas dåliga rykte och försenade spridning (de har ju masstillverkas sedan 60-talet åtminstone), delvis berott på scientologernas lobbying och ryktesspridning, de kan nog bli det största hotet mot religionens överlevnad i framtiden.
Hej, jag har länge känt mig deprimerad pgr av allt möjligt. Haft svårt sova hel natt utan vakna flera gånger om natten vrida o vända på mig. Det var en slump jag börja äta naturmedlet Absolut Aqai 1200 superbäret från Amazonas. Det står man ska egentligen ta två tabletter men jag tar en om dagen. Jag började med dom för jag läst man kan gå ner lättare i vikt men kan tilllägga att gått ner i vikt har jag inte pgr av pillren MEN efter en veckas tid jag åt dom märkte jag att jag sover igenom hela natten utan vakna och mår bättre sedan på dagen. Jag är inte deprimerad som förut utan känner en mer lugn över mig. Jag oroar mig inte lika mycket nu om allt möjligt som jag gjorde förut. Jag har också märkt jag fått finare hy också. Om dessa hjälper mig borde kanske andra som lider som jag gjorde av sömnbrist prova dessa piller.
Hej! Jag skall precis börja med citalopram mot fruktansvärd pms. Blir glad av att läsa att det har funkat för dig.
Hur länge har du tagit dem?
Hur lång tid under menscykeln äter du dem?
Märker du av några ”utsättningssymptom” när du slutar ta dem när mensen kommer?
Tack på förhand