Stanna världen, jag vill kliva av

DSC01274

Jag  satt ensam på redaktionen idag och lyssnade på datorernas konstgjorda andning och redaktörsviktors hemska indiepop och de avlägsna ljuden från staden långt nerifrån . de där ljuden har varit en trygg bakgrundsmusik i två år nu, sen jag kom till lund och anfådd letade mig upp i de hjärtinfarktframkallande långa trapporna upp till Lundagårds tornrum. den första tiden i lund när jag inte kände nån och hade för få föreläsningar kände jag mig som den missbildade quasimodo i Ringaren i Notre dame när han måste bo högst upp i klocktornet. lundagård var lite som lumpen, ett effektivt motgift mot hybris, viktors raljanta textsamtal var ganska nedbrytande i början eftersom jag dittils bara haft textsamtal med insmickrande dyslektiska lärare. jag vande mig successivt och började använda det han och emma sa.  (fast glöm att jag slutar med mina svåra ord, suckers!) lundagårdredaktörerna slutar om några dagar och det fick mig att reflektera över hur länge jag har varit i lund,  två år,  det känns som några veckor. jag känner mig gammal. jag minns när jag kom dit och alla tyckte att jag var så ung. lund var som Amerikat för mig, en ny värld, killar med glasögon och the cure och föreläsningssalar som doftade nyrenoverat. jag vill vara sådär gymnasiefärsk och naiv igen och strunta i hur man beter sig. jag vill fortsätta leva i en tidlös ström av trettiopoängskurser och människor som kommer och går. jag vill leva här i lundbubblan där människor kan resa iväg två år för att sedan komma tillbaka och ingen har märkt att de varit borta för att tiden verkar stå stilla. det är en anspråkslös och bra tillvaro, schemalagt umgänge och alkoholintag, intellektuella injektioner, en liten värld som man sällan längtar bort ifrån även om man kanske borde. jag vill  inte bli tjugofem. jag är så rädd att jag inte tömmer ögonblicken på allt onödigt fett, att jag inte stannar i dagarna, att de glider mig förbi medan jag är upptagen med att tänka på annat.

2 responses to “Stanna världen, jag vill kliva av

  1. Välkommen till vuxenlivet och utan CSN, föreläsningar och Kåren/nationer som socialt skyddsnät. Jag har å andra sidan aldrig känt detta men många av mina vänner som studerat tjatar fortfarande om sin studietid som om den vore den bästa tid de någonsin upplevt i sina unga liv och nu hamnat i någon form av posttraumatisk efterstudiedepression. De har svårt att anpassa sig till ett liv med krav, ansvar och faktumet att de för första gången får in pengar varje månad som INTE är lånade eller en del av bidrag.

  2. Själv måste jag säga att livet bara blir bättre och bättre ju längre det går. Blir gärna gammal om det fortsätter såhär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s