Jag satt ensam på redaktionen idag och lyssnade på datorernas konstgjorda andning och redaktörsviktors hemska indiepop och de avlägsna ljuden från staden långt nerifrån . de där ljuden har varit en trygg bakgrundsmusik i två år nu, sen jag kom till lund och anfådd letade mig upp i de hjärtinfarktframkallande långa trapporna upp till Lundagårds tornrum. den första tiden i lund när jag inte kände nån och hade för få föreläsningar kände jag mig som den missbildade quasimodo i Ringaren i Notre dame när han måste bo högst upp i klocktornet. lundagård var lite som lumpen, ett effektivt motgift mot hybris, viktors raljanta textsamtal var ganska nedbrytande i början eftersom jag dittils bara haft textsamtal med insmickrande dyslektiska lärare. jag vande mig successivt och började använda det han och emma sa. (fast glöm att jag slutar med mina svåra ord, suckers!) lundagårdredaktörerna slutar om några dagar och det fick mig att reflektera över hur länge jag har varit i lund, två år, det känns som några veckor. jag känner mig gammal. jag minns när jag kom dit och alla tyckte att jag var så ung. lund var som Amerikat för mig, en ny värld, killar med glasögon och the cure och föreläsningssalar som doftade nyrenoverat. jag vill vara sådär gymnasiefärsk och naiv igen och strunta i hur man beter sig. jag vill fortsätta leva i en tidlös ström av trettiopoängskurser och människor som kommer och går. jag vill leva här i lundbubblan där människor kan resa iväg två år för att sedan komma tillbaka och ingen har märkt att de varit borta för att tiden verkar stå stilla. det är en anspråkslös och bra tillvaro, schemalagt umgänge och alkoholintag, intellektuella injektioner, en liten värld som man sällan längtar bort ifrån även om man kanske borde. jag vill inte bli tjugofem. jag är så rädd att jag inte tömmer ögonblicken på allt onödigt fett, att jag inte stannar i dagarna, att de glider mig förbi medan jag är upptagen med att tänka på annat.
Om mig
Doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet. Krönikör och litteraturrecensent i Svenska dagbladet. Kontaktas på stahl.isabelle@gmail.com.Twitter
- @JennyStrindlov Tack! 3 months ago
- "Samtyckesidealet och den individfokuserade synen på lidande bidrar till att en fullständig kännedom om egna begär… twitter.com/i/web/status/1… 3 months ago
- Recenserade en rätt bra bok! #unverdorterrible instagram.com/isabellestahl/… 5 months ago
- Här kan ni höra mitt samtal om Nobelpriset (jämför det med Hylands hörna), och hur romaner kan drabba trots allt tv… twitter.com/i/web/status/1… 7 months ago
- Skriver om hur Huxleys upplevelse av helhet under drogrus ter sig lockande i pandemins tillstånd av isolering och a… twitter.com/i/web/status/1… 1 year ago
Senaste kommentarer
Isabelle Ståhl om Nytt jobb emmeli om Nytt jobb Isabelle Ståhl om Sommarpratarna – lycklig… Isabelle Ståhl om Sommarpratarna – lycklig… befindlichkeit om Sommarpratarna – lycklig… Bloggar jag vanligen läser
Blogroll
Arkiv
- juni 2017
- mars 2017
- december 2014
- februari 2014
- augusti 2013
- november 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- april 2012
- mars 2012
- januari 2012
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
Meta