Jag satt ensam på redaktionen idag och lyssnade på datorernas konstgjorda andning och redaktörsviktors hemska indiepop och de avlägsna ljuden från staden långt nerifrån . de där ljuden har varit en trygg bakgrundsmusik i två år nu, sen jag kom till lund och anfådd letade mig upp i de hjärtinfarktframkallande långa trapporna upp till Lundagårds tornrum. den första tiden i lund när jag inte kände nån och hade för få föreläsningar kände jag mig som den missbildade quasimodo i Ringaren i Notre dame när han måste bo högst upp i klocktornet. lundagård var lite som lumpen, ett effektivt motgift mot hybris, viktors raljanta textsamtal var ganska nedbrytande i början eftersom jag dittils bara haft textsamtal med insmickrande dyslektiska lärare. jag vande mig successivt och började använda det han och emma sa. (fast glöm att jag slutar med mina svåra ord, suckers!) lundagårdredaktörerna slutar om några dagar och det fick mig att reflektera över hur länge jag har varit i lund, två år, det känns som några veckor. jag känner mig gammal. jag minns när jag kom dit och alla tyckte att jag var så ung. lund var som Amerikat för mig, en ny värld, killar med glasögon och the cure och föreläsningssalar som doftade nyrenoverat. jag vill vara sådär gymnasiefärsk och naiv igen och strunta i hur man beter sig. jag vill fortsätta leva i en tidlös ström av trettiopoängskurser och människor som kommer och går. jag vill leva här i lundbubblan där människor kan resa iväg två år för att sedan komma tillbaka och ingen har märkt att de varit borta för att tiden verkar stå stilla. det är en anspråkslös och bra tillvaro, schemalagt umgänge och alkoholintag, intellektuella injektioner, en liten värld som man sällan längtar bort ifrån även om man kanske borde. jag vill inte bli tjugofem. jag är så rädd att jag inte tömmer ögonblicken på allt onödigt fett, att jag inte stannar i dagarna, att de glider mig förbi medan jag är upptagen med att tänka på annat.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 