heter en artikel som jag har skrivit i studenttidningen Lundagård. Det var inte direkt svårt att hitta studenter som upplevt ensamhet, så även om studentlivet ofta utmålas som den mest sociala och euforiska tiden i livet så finns det uppenbarligen en baksida. det är så roligt hur folk förhåller sig till sin ensamhet. som en av de intervjuade i artikeln som hade bättre relation med karaktärerna i The wire och Twin Peaks än med kursarna. Jag minns de första två månaderna i Lund, man var ju helt utlämnad till de få föreläsningarna och de krystade eftersittningarna. ibland när jag tänker tillbaks på den perioden så känns nuets någorlunda stadiga ström av fester och fikor som en lyx. min redaktör hävdade att det väl inte var nåt så enormt problem med ensamhet, inget man tog självmord av, typ. djupa depressioner har väl en tendens att bli värre av ensamhet enligt det jag läst, så den som säger så har nog aldrig upplevt hur det är att vara ensam. Ps: P3 har Dom-andra special nu, lyssna!
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
Brunchrapportens special ”Dom Andra” var helt galet bra, i mitt tycke. Och ensamhet under studenttiden är nog inget ovanligt. Upplevde det själv, till viss del.
Jag älskar ensamhet. Men det tog två år för mig att förstå det; om man är ensam på sina egna villkor är det fantastiskt (och leder mera naturligt till nya vänrelationer eftersom man inte går runt och verkar vara skitnödig hela tiden) men om man egentligen vill annat kan det vara precis hur jobbigt som helst. Kulturchocken minns jag var det värsta, när man kom från en gymnasieskola med riksintag där man var helt utelämnade till varandra, och nästan bokstavligen levde i knät på varann. Nu verkade det som om man var ensam om att vara utelämnad! Och alla verkade ha lyckats bosätta sig på rätt ställen, medan man själv bodde i fel ände åt fel håll…
Åh, jag kände mig enormt ensam under min studenttid. Jag tycker inte om att gå på fester och av den anledningen lärde jag inte känna människor på fritiden och så är jag lite ”egen”, men det finns det ju andra som också är. Jag har fortfarande det problemet. Hur tog du dig ur det? Hur kände du dig? Hur känns det nu? Skriv gärna och berätta.
Jag tyckte det var en trevlig artikel. Kudos! Jag själv upplever stora problem med identitetslöshet i massan och en helt själlös värld (trots att jag har sambo). Jag hoppas att många av de ensamma där ute tar tag i det och försöker ”bota” sig.
charlotte: öhm, jag vill mena att det kan vara en rätt bra grej att gå på fester även om det känns motigt att anpassa sig efter massan. oavsett vad man tycker om att umgänget ofta är alkobaserat i studentlivet så är det krasst sett ett smidigt sätt att ta kontakt med folk utan att verka för angelägen. jag tycker att det madeleine och jakob säger i artikeln i bra, att det är viktigt att rikta fokus utåt och intressera sig för andra. om man har väldigt mycket självförtroendeproblem kanske ett psykologbesök kan vara lämpligt. jag engagerade mig i grejer vid sidan av studierna så att jag jämt hade något att göra när de nya vännerna inte fyllde ut all tid, man får pussla lite. att dejta är också en bra grej, det leder ofta till nya bekantskaper, håhå. och att inte vara för kräsen, jag är ganska selektiv med vänner men har insett att man inte kan önska sig perfekta människor, de fyller olika funktioner. idag så är jag nöjd med cirkulationen i mitt sociala liv. att jag känner mig ensam någon dag då och då fungerar mest inspirerande. man j0bbar sällan så bra kreativt som då.
Charlotte: Själv tog jag mig nog aldrig ur det genom att börja gå på fester; från början drack jag inte alls och var följaktligen ganska inaktiv när det kom till utegångsgrejen. Efter ett halvår gav jag upp på idealen och hängde med och drack jag också. Kan inte påstå att det hjälpte. För mig var det att välja ensamhet som fick det att vända. Att få bukt med skam/ångestkänslorna som omgav ensamheten, och acceptera det goda i att vara ensam. Men det är ju också personlighetsrelaterat; jag trivs egentligen bra själv men hade liksom blivit itutad att det inte går an att vara själv. När jag kom på det klara med det, blev jag också lugnare som person, och kom liksom in i någon slags stilla förvissning att även om det tar en trekvarts år, så kommer man förr eller senare inte kunna hålla sig borta från dem man passar ihop med. Är man däremot naturligt ”utåtriktad och serviceminded” (som det står i CV-guiden att det SKA abra stå där ananrs får du inte jobb) så kanske situationen är en annan, men jag tycker inte man ska kompromissa med sig själv. Alla kan inte sträva efter att vara lika. Däremot kan man ju förbättra oddsen genom att engagera sig i regelbundna aktiviteter där chansen att träffa likasinnade är större, men det viktigaste måste ändå vara att vara den man är, oavsett vad man tror samhället tycker om det. Men jag dras fortfarande med tankar som den han Jakob yttrade, att det ofta känns som om varje sak man säger är avgörande för hur det kommer flyta på.