Sex på scen – båring.

459914680_0bb1daead4

Samtliga tidningar varnade mig för hur PROVOCERANDE och RADIKALT performancet Snow white på Inkonst skulle vara. det gör mig så trött på medias fixation och överanvändning av ordet provocerande.  jaha liksom,  de medverkande  kissade och hade sex med dildos på scen, k-k-kära nån då. när man är van vid att gå på väldigt queera fester där man bokstavligen talat snubblar över strap-ons och dildos på golvet, och har blivit matad med sex på teve sedan nioårsåldern med big brother och dess variationer, så känns det inte så omruskande att titta på sex på scen som medierna vill påstå.  det är säkert jätteradikalt för somliga publikkretsar – säkert i USA, där offentlig nakenhet är förbjuden enligt lag och homosexualitet fortfarande betraktas som en synd i vissa stenåldersstater. Men i en upplyst del av malmö…njet. Snarare desperat efter att generera reaktioner hos publiken. det som möjligen provocerade mig  var att största delen av showen bestod av oändliga karaokeversioner av smöriga hemska åttiotalshits som väl skulle illustrera billigheten och monotonin i återvunnen maskinell kärlekslyrik.

annlivyoungsnowwhite1

de var en veritabel plåga och pågick i all oändlighet till helt bisarr volym. jag har fortfarande tinnitus, och det faktum att folk höll för öronen trots öronpropparna är väl ett rätt tydligt tecken på att ljudet hade kunnat vara rätt mycket lägre utan att göra upplevelsen sämre. artisterna skällde ut de personer ur publiken som vågade svara när de tillfrågades om de tyckte att den tjugominuterslånga karaokesessionen var tråkig. – Ja, jag hade väntat mig att ni skulle onanera på scen för så stod det på hemsidan, sade någon i publiken, vilket gjorde huvudpersonen Ann Liv Young väldigt arg. Då kändes det hela som ett ganska smart practical joke, en illustration av hur folk dras som flugor till en show där ordet masturbation står i presentationen på hemsidan. det ritar om konstens blueprint, mixtrar med skådespelarnas privata jag och deras artistjag, gröper ur det goda det sköna och det sanna. jag tycker faktiskt att det är en ganska bra idé att fråga publiken vad den vill se. hur ofta får man den chansen? varför ska man som publik alltid vara passiv mottagare?

id_766

jag gillade hur de monotona smörlåtarna tangerade med att artisterna smörjde in plastkuken i honung och grädde innan den skulle penetrera, det blev en fin ironi över hur musikindustrin profiterar på sex förklätt med romantiska, klibbiga metaforer, hur känslor och sex devalveras och urvattnas insmörjt i socker. Att de hade mekaniskt, smärtsamt plastsex till flåsig hiphop illustrerade det äckel man kan känna över medias  hjärntvättande återvinnande av implicita ojektifierande sexanspelningar, smack that on the floor. men min inställning till det här performancet lutar fortfarande åt en kejsare utan kläder. det är för osubtilt! symboliken är så uppenbar. utförandet skriker efter att vara riktig feelbad, att aningslöst och nonchalant provocera, att göra publiken rädd och undra vad som egentligen försiggår. och karaokenumren var verkligen på tok för långa.

Annonser

15 responses to “Sex på scen – båring.

  1. Det låter ju helt sjuk! Menar du att det där visas? Vem vill se det? Jag fattar verkligen inte.

  2. Nämen vad i. Verkar ju vara ännu mindre bra än Shortbus. När ska konstnärerna börja bemöda sig om att göra något vackert? 😦

  3. joel: konst behöver väll inte vara vacker?! om jag får välja så är den provokativ och ger upphov till tankar/frågor.. eller var det en ironisk smiley?

  4. Mera en uppgiven. 🙂

  5. joel: är det inte roligare att bli förvånad/äcklad/berörd än att bara känna ”åh, vad vackert!” ?!

  6. Nä varför skulle det vara det?

  7. för att skönhet är ointressant.

  8. Instämmer. Det ”överskridande” har blivit rätt tröttsamt. Det ”provocerande” följer ett visst manus där de flesta vet precis vad som kommer att ske. ”Onanera på scen? En kvinna?! Skandalöst!”, så förväntas väl mainstream-samhället reagera. Och precis som du skriver så stämmer det säkert i USA. I Sverige är det mer provocerande att avstå från att problematisera sexualitet och kärlek, än att ”provocera”.

    Skönhet är kanke det mest provocerande som finns idag för många. Performance och avant garde är däremot vardagsmat. Det fula och äckliga anses som intressant. Men det är inte tidelag, barnsex och bajsporr som åsyftas. Nej det fula och äckliga ska följa nåt slags manus.

    Ursäkta att jag bumrushar din blogg!

  9. Snacka om att jag överanvände citationstecken ovan. Det är som att skratta åt sina egna skämt.

  10. Nä, just, man får ju bara vara provocerande på rätt sätt. Ett strålande exempel på en som verkligen gör revolt mot etablissemanget i Kultursverige idag, är Mohamed Omar. Säga vad man vill om hans åsikter; allmänt accepterade är de i vart fall inte. 😀

  11. Måste sträcka ut en hand till Joel här…

    Sedan när blev skönhet ointressant? Är inte den hållningen väldigt pretentiös och kulturnördig?

    Låt gå för att jag naturligtvis inser – och uppskattar – poängen med att bli provocerad och utmanad, men kan inte kultur ha ett egenvärde om den ”bara” erbjuder skönhet?

    Det är ju som att säga att en låt bara kan var bra om den har ett djupt budskap, och inte om det är en stereotyp men klockren ”tala till ryggmärgen”-rockdänga! Error alert.

    Frida, jag kan bara beklaga. Om man ENBART skulle ägna skönheten uppmärksamhet vore det sannolikt vansinnigt tråkigt. På samma sätt måste jag tycka att det inte kan vara särskilt kul att helt ta avstånd från den heller, så som du gör.

    ”Är det inte roligare att bli förvånad / äcklad / berörd än att bara känna ‘åh, vad vackert’?”

    Nej, kanske…?

    Att vara kapabel till – och också uppleva – båda känsloreaktionerna måste väl ändå vara det eftersträvansvärda?

  12. Det finns en intervju på Inkonst TV där Ann Liv Young snackar om vad det är hon vill uppnå med sitt konstnärsskap:

    http://www.inkonst.tv/2009/06/ann-liv-young-snow-white.html

  13. Haha, jag håller med dig Isabelle, även om jag inte sett just detta stycke. Själv kände jag samma sak när jag såg premiären av Lars Noréns ”Rumäner” på Backa för några år sedan, liksom ”Åkes Sexorama” på frigruppen Trixters scen.

    I första fallet – misär, misär, misär. Könsord hela tiden. Att syftet att provocera var så uppenbart gjorde mig provocerad, inte fitta-skrikandet i sig. Mitt sällskap var hänfört, jag var arg när vi lämnade teatern.

    I andra fallet välkomnades man med inspelade sexnoveller av grov art. Sedan var det knull, knull, knull i några timmar och jag mådde illa av ansträngningarna att provocera snarare än att hitta djupare beröringspunkter.

    Och att Göteborgs stadsteater hittar ett tillfälle att visa upp penis vid varje uppsättning på stora scenen är väl ytterligare bara ett tecken på hur förbannat trendigt det är att försöka chocka en luttrad publik.

    Det finns roligare scen- och teaterkonst att se än ytterligare några nakna människor som är *frigjorda* och *vågade*.

  14. Min spontana reaktion blir nog åt det stofila, smått konservativa hållet. Är det bara jag som tröttnat på en ”sexuella frigörelse” som hela tiden måste överträffa sig själv, men alltid slutar i samma tradiga tvångströja?

    Jag är nog ganska liberalt inställd till vad som är OK och inte att visa på scen och jag uppskattar när ett framförande spränger ”förbjudna” gränser, i synnerhet om det görs med humor och finess.

    Däremot är jag fruktansvärt trött på den sexuella fixering som gör sig gällande på landets finkulturella arenor, liksom den sexuella upptagenhet som gör sig gällande i fritänkande sällskap och politiskt radikala grupperingar. Att det idag är på framgång att det är OK att ha en avvikande eller rent av flexibel sexualitet är naturligtvis positivt, men att sexualitet därmed alltför ofta begränsas till mekaniskt sex är det inte. Lika lite som att ett nytt, ganska taskigt ideal gjort sig gällande, där sexuella preferenser som en form av identifikation driver människor till en allt större sexuell fixering och till att hela tiden överträffa varandra.

    Alla som hängt i queer-världen, varit på PRIDE och gått på bögklubbar, vet att där finns en inre kultur av frigjordhet i det extrema. På samma vis saluför sig RFSL ofta med bilder av nakna människor i könsblandade konstellationer. Sexualitet blir därmed inte främst en fråga om rätten att få älska vem man vill, ha sex med eller dela sitt liv med vem man vill eller hur man vill. Snarare skapas en inre kultur som uppmanar utåtriktad sexualitet, och sexuella erfarenheter utöver det vanliga blir ett ideal att se upp till.

    Detta gäller naturligtvis inte bara queer-världen. Det är inne att presentera sig som en sexuell individ. Och även om ingen människa ska tvingas definiera sin sexualitet för någon annan, är det på gott och ont modernt att ha en icke-identifierbar sexualitet. Att hålla alla dörrar öppna och att alltid vara imun mot utanförskap och kritik. Se exempelvis Ung Vänster, där en bred sexualitet sedan länge är en stausmarkör.

    Den föreställning du ovan beskriver använder sex i ett provokativt syfte, som en kritik av rådande normer och schabloner, men är i sig också ett typexempel på sexuellt fixerad finkultur. Sex blir konst. För typ femti-elfte gången. Och tyvärr tror jag att man skapar lika mycket ideal som man ger sig ut för att krossa. Att människor hela tiden drivs till att överträffa varandra sexuellt skulle jag säga är direkt onyttigt.

    Skulle jag göra en lista över vilka av mina vänner som i högst grad identifierar sig med en bredare sexualitet och presenterar sig via denna, och en lista över vilka som mår sämst psykiskt, skulle dessa vara i stort sett identiska.

    Debatten har många år nu kretsat kring olika typer av ideal som presenteras och vilken effekt detta har på männsikor. Inte minst har lämpliga kopplingar gjorts mellan det mode-ideal tjejer utsätts för och anorexi, eller för den delen det stor-lemmade macho-ideal många unga pojkar snappar upp och en tvivelaktigt kvinnosyn. Idealet att vara sexuellt frigjort och utsvävande är inte i mindre grad ett ideal. Och är i längden inte mindre skadligt. Då jag läser din text blir jag provocerad av själva fenomenet, snarare än själva innehållet. Ursäkta att jag skriver spaltmetrar, men jag var tvungen att kräkas lite… Tack för möjligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s