Kärlekens dumma features

love-8dsc_0588

Jag funderade på det där med självständighet och flickvänsfällor som Elin skrev om. Jag har lärt mig att leva med mitt beroende.  Det gör mig glad och jag kan hantera det. Förut ville jag likt Soraya kunna stänga av det när jag behövde fokusera på annat, trycka på ctrl+alt+delete eller ställa in känslohjärnan på energisparläge. Hur irriterande är det inte när man försöker fokusera på att skriva eller underhålla nya vänskapsrelationer och den dumma kroppen bara får för sig att den vill åka hem och nära oxytocinreserverna?

men jag har förlikat mig med det. När man är ifrån varandra saknar man helt enkelt. det finns olika tekniker för att motverka de känslorna precis som man kan reducera symptomen vid astma, men det inte finns nån bot mot den förlust av känslomässigt oberoende som förhållandekontraktet innebär.

Det jag egentligen är rädd för är den existentiella osjälvständigheten. Medan jag sett kvinnor ur en äldre generation vara ekonomiskt beroende av sina män så är jag mest rädd för det psykologiska beroendet. Att tvåsamheten ska bli ett så inrotat default mode att jag glömmer att jag kan vända mig till mig själv för att få stöd när jag behöver det.

Förut kunde jag reparera självförtroendet genom affirmation och självmedvetenhet, jag definierade mig själv. Nu går jag istället till min pojkvän för att reboota mitt ego. Nu behöver jag hela tiden den där externa inputen, kan aldrig lita helt på mitt eget omdöme. Kärleken har dessutom katalyserat en sensorisk känslighet som inte fanns där förut som jag är rädd kommer att bli värre. Förut kunde jag med lätthet se filmer med långa, plågsamma tortyrscener, det är uteslutet idag. Fullständigt. Jag kan inte ens titta på gulliga djur i parken utan att bli rörd. Äckliga modersinstinkter! Jag ska inte bli mamma på typ femton år, naturen behöver faktiskt inte aktivera det där än.

Många kvinnor verkar tappa fokus på allt viktigt när de blir med barn. Deras liv får plötsligt den slutgiltiga meningen och behovet att skapa något kreativt försvinner helt. de har ju varit med om den ultimata skapelsen, ”det fiiiinaste man vara med om”! jag vill inte devalvera värdet i moderskap, jag hoppas bara inte att mitt kreativa skapande ska förlora sin mening om jag får barn.

Nåväl. Det jag egentligen undrar är hur man skyddar sig mot att bli beroende av att definieras av nån. Hur man bibehåller tilltron till sitt oackompanjerade jag, självtilliten, handlingsbenägenheten. Jag vill inte tappa intresset för mina karriärmässiga strävanden bara för att jag råkar ha hittat nåt som ger mig en fullständig känsla av att ha nått resans mål. När jag var singel hade jag dessutom alltid en mängd intressanta uppslag till texter baserade på relationsproblematik, det är en uttömd källa. klassiskt konstnärligt problem förvisso.

Annonser

6 responses to “Kärlekens dumma features

  1. Det var EXAKT så jag borde skrivit min text. EXAKT det som jag ville säga.
    I love you Isabelle. Du är så jävla bra.

  2. jag vågar inte publicera seriösa texter längre utan att låta elin läsa först, men det kanske mer är intellektuellt beroende än känslomässigt..

  3. Jag är å andra sidan rädd för att bli för självständig och oberoende; en såndär oaf som skurit ner livet i en alltför latextight form där det helt enkelt inte ryms en människa till. Fast egentligen har jag det väldans bra. Synd det ska vara så svårt att vara nöjd med det.

  4. elin: tack, det var du som inspirerade mig.
    grovt: haha. har era favoritord synkroniserats också? plötsligt började jag använda ” a posteriori”hela tiden.
    joel: det där ”egentligen” känns igen…

  5. Jag känner igen mig i det du skriver Isabelle. Efter ett tre år långt samboförhållande skulle jag plötsligt stå på egna ben. För första gången vid 25 års ålder. Egen lägenhet, ny stad, nytt jobb. Relationer är farliga på det sättet om man tyr sig för mycket till sin partner och låter sig själv definieras genom denna. Jag har många exempel på människor som lever sitt liv ”genom” sina partners. De andas den andra till den grad att de själva inte har något liv och skulle det ta slut fallerar hela deras verklighet.

    Du ska hitta stöd och styrka hos din partner och visst, vi letar väl alla efter oss själva i andra men du ska definieras av dig själv, inte honom.

    Frågan är dock om man lyckas det. Hitta sig själv utan någon annans hjälp; att vända sig till sig själv för styrka. Efter ett år som singel har jag faktiskt inget svar.

    Men, att tappa fokus när man får barn håller jag inte med om. Jag ser min syster som var precis som mig i min ålder med ett vilt singelleverna och hur hon slängdes in i mammarollen. Du får inte tid till annat. Din fokus väljer du inte bort, du måste ta bort den för att du plötsligt har någon annan att ansvara för. Jag tror att många inte får den känslan av att ha nått resans mål. Varför väljer så många kvinnor att föda vid äldre ålder för att istället fokusera på karriär? Varför slussas barn in i förskolor på direkten för att mamma har jobbet att tänka på?

  6. Varför reproducerar vi oss?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s