Tjugoett är undergången

Vilken var ditt bästa år? Nitton var mitt. Jag hade överlevt tre års hjärndödande gymnasium och förverkligade snabbt samtliga dåvarande livsmål med ett spädbarns  livsaptit.  Häromdagen fyllde jag motvilligt tjugoett och precis som förra året så trilskas åldersnojan.

They only want you when you’re seventeen
When you’re twenty-one
You’re no fun

Det är mycket märkligt att man alltid känner en svag ljungande längtan till sextonnåntingtiden, trots att mina dagboksinlägg från den tiden antyder att den perioden var ett oändligt kafkaiskt moment 22 av ständig frustration över livets odräglighet. Man kunde inte påverka sin situation, var tvungen att prata bäbisspråk för att få hångla och var sugen på skolskjutningar mest hela tiden. Nuet är oändligt mycket vackrare. Men den där skavande tanken på att åldern 16-20 är unik och oåterkallerlig får det att svida i hjärttrakten. Alla säger att man har roligast då, att man aldrig är så full och kär och intresserad som då.

Annonser

12 responses to “Tjugoett är undergången

  1. Alltså sorry. Men 27 är den bästa åldern alla kategorier (ålderskategorier alltså… ehh…). Tro mig! Been there, done that. Bought the t-shirt.

    Kurt Cobain, Jim Morrison, Janis Joplin, Jimi Hendrix. Alla var de 27 när de dog. Just för att de då hade uppnått den bästa åldern. Inser nu att det argumentet kanske inte är helt vattentätt… men jag ville ändå få med det i kommentaren.

  2. De två senaste månaderna kan, absolut, de är starka kandidater, vara två av de bästa i mitt liv. Och då ska man veta att jag trivdes jättebra mellan 16 och 20.

    /Andreas – 33,5

  3. Hittills var 24 mitt bästa. Då var jag ÄNTLIGEN klar med skolan, fick det där toppenjobbet, tjänade äntligen bra med pengar och hela världen låg för mina fötter.

    (Att jag fortfarande är kvar på samma jobb och kräks på det behöver vi inte nämna.)

  4. Jovars. Idag fyller jag 33. Men jag säger som Trent Reznor: 26 years on my way to hell. (Skivan Broken från 1992 är en arg pärla.) Men jag håller med. 25 var vändpunkten. Sen gick det utför.

  5. 25 har varit mitt bästa år hittills. 24 var också skitkul. Då går man igenom den andra tonårsperioden av korkade fyllor och andra roligheter, men är lite mer vuxen och smart.

  6. Hahahaha.

    Förlåt en gubbjävel.

  7. Kajen: Året då man fyller 27, eller året då man är 27?

    Jag har olika bästa-år beroende på humör, tror jag.

  8. @Julia: Året då man är 27.

  9. Verkar vara många som tycker att 27 är den bästa åldern. Alltså har jag något att se fram emot. Däremot har mitt senaste år, det 26:e varit det mest förjävliga men samtidigt det roligaste någonsin.

    Fram till 24 var allt en plåga. Jag vill åldras så man slipper alla ungdomsrelaterade nojor. Någonstans är jag naivt inställt att man blir lugnare med åldern. Kanske har jag fel.

    Att jag sedan har ont i lederna i så pass tidig ålder skrämmer mig.

  10. kajen: hm. om man får så stark ångest över att 27-året är över att man tar livet av sig måste det verkligen vara fantastiskt.
    elin & andreas: skönt att höra! jag har nåt att se fram emot.
    tomasz: precis, bye till tonårsrelaterade nojor.

  11. Och Kajen, glöm inte Nick Drake!

    Jag tror livet bara blir bättre och bättre, om man bara skaffar sig koll på läget. Fast mitt första kvartal som 22 har varit en pain ifråga om ett aldrig tidigare skådat cashflow, bara åt fel håll, såklart. Som nu när jag brände 10,000 för att dra på en kurs i Deutschneyland, bara för att av någon korkad tysk visas till ett tåg som verkligen inte gick till flygplatsen, vilket innebar ytterligare utlägg på 7000 i nya biljetter… och om ni vill kan jag gå på i evighet (dethär var bara en obetydlig bråkdel). Men pengar är en världslig sak, och ju mindre jag har, desto mindre bryr jag mig. Fact of life. 🙂

  12. Mitt bästa år var nitton. Men det är nog till viss del av biologiska skäl, man är helt enkelt mer receptiv för allting, man upplever saker starkare (på gott och ont). Och så har man
    ju inte riktigt hunnit misslyckas med något ännu, och kan vara lite skönt dömande och smått odräglig. Det är tryggt att inte ha facit.

    Att vara en lycklig människa över trettio kan vara teoretiskt möjligt men det kräver nog enormt mycket jobb. Men när man är så urgammal så bryr man sig troligen inte längre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s