You’re on your own

kill-bill-sequels

Jag var rädd varje dag i ett år. jag blev jagad av överklassungar som kastade målarfärg på mig, skrek att jag ”måste fan vara lesbisk”  och att jag var äcklig. När åttan var slut kände jag mig som huvudpersonen i Nyckeln till frihet när han har krälat fem kilometer genom en avloppstunnel och lyckats fly från fängelset och står i regnet och gråter av frihet.

Mobbaren var med i skolans fucking antimobbningsråd och systemet stod på hans sida, så kom inte och säg att det räcker med nån gullig stödgrupp för att hindra trakasserier. Min mentor bara sade att mobbaren nekade till anklagelserna och att han inte kunde göra något. Det var då jag slutade lita på auktoriteter.

Vuxna skulle aldrig tolerera att bli slagna och hånade på jobbet men hundra tusen unga blir det i skolan varje dag. För vuxna finns det lagar som gör trakasserier straffbara, men de lagarna sträcker sig uppenbarligen inte tillräckligt långt för att skydda människor som går i skolan. Någon i Isobels kommentatorsfält tycker att lagar är en dum idé, att det är bättre att avskaffa skolplikten. Visst, jag hade gjort vad som helst för att slippa sitta i högstadiefängelset, men hur blir det om man tillåter folk hemskolas eller avskärma sig från skolan hur som helst? De mobbade kommer att gå hem och isolera sig som outcasts, mobbarna kommer att vara kvar och hitta nya offer. Att få sitt människovärde massakrerat som jag fick på högstadiet är irreversibelt. Hur bra självförtroende man än lyckas jobba upp efteråt så är ärren oläkbara.

I nian bytte mobbaren offer. Nästa tjej blev ännu värre utsatt, hon kunde få höra att ”hon borde skickas till Guantanamobasen så att de kan våldta henne” på en lektion. Läraren satt några meter bort, uppenbarligen dövstum. Det är på högstadiet man förstår hur folk kan bli nazister, hur ondskefulla människor är. Det är på högstadiet man inser att man inte har någon.

They just tell you that you’re on your own
Fill your head all full of lies-lies-lies-lies-lies

Därför: börja förflytta mobbare, inte den mobbade. Inför ordningsbetyg som kan sänka mobbares framtidsmöjligheter om de trakasserar någon. Inför böter till lärare som inte har tagit tag i mobbing (hellre det än de grova fall av misshandel och trakasserier som drabbat unga runt om i landet de senaste åren).  Ge lärarna mer befogenheter, det måste ingå i deras utbildning att lära sig bli vaksamma på mobbing. Lär eleverna mer om hur man beter sig istället för nonsensämnen som ”Industrilokalisering”  ”Teknik” och ”träslöjd” , och utforma skolan mer som högskolan så att det viktiga är resultaten, inte närvaron.

Och Hustrun, jag förstår dig. Jag förstår dig verkligen.

Kolla in P3s Dom andra-special: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=2838449

Annonser

5 responses to “You’re on your own

  1. Som blivande lärare kan jag bara mmm:a åt att lärarutbildningen måste förändras. Och absolut, mer diskussioner med elever om hur man bör behandla varandra (bör kunna integreras i undervisningen utan att träslöjden behöver stryka på foten).

    Jag blev så uppskruvad av ditt inlägg att jag skrev ett eget på temat. Smittsam produktivitet.

  2. Det mobbas nog rätt friskt på arbetsplatser, lagar till trots. vad jag har förstått är det vanligt att t.ex. chefen hittar någon som kan vara hans/hennes hackkyckling, så är det på min arbetsplats och så är det tydligen på mina vänners och familjs arbetsplatser. Visserligen slåss det kanske inte på arbetsplatser, men den psykiska mobbingen kan nog vara rätt så hård.
    Så där har du fel.

    Det intressanta med mobbing är att ingen mig veterligen har försökt utröna betydelsen av mobbing, annat än ett lamt konstaterande av att det handlar om makt. Jag har svårt att tro att det är så enkelt. Dessutom, trots alla försök har man inte kommit tillrätta med problemet. Kanske är det dags att någon funderar på om mobbing fyller någon form av funktion. Jag skulle kunna tro att mobbing handlar om en sorts reglering av normer i en grupp, där en individ mer eller mindre godtyckligt utses till syndabock och får stå som exempel på beteenden som inte är önskvärda i gruppen. Naturligtvis är det förkastligt, men om man skall komma tillrätta med problemen gäller det nog att man förstår dem först.

  3. Jag tror jag skrivit det förut – men jag var en gång tvungen att be en mobbare om ursäkt för att han sagt att jag mobbat honom.

  4. ”Naturligtvis är det förkastligt, men om man skall komma tillrätta med problemen gäller det nog att man förstår dem först.”

    Jag tror det där är en good point. Jag har svårt att tro att man klankar ner på någon med vilja. Vet att det låter klyschigt och som en dålig ursäkt, men mobbingen bottnar nog i en osäkerhet hos mobbaren. Han vet ju själv att han inte vill hamna där syndabocken är utan garderar sig hellre till vilket pris som helst.

    Utvecklingsfasen som pågår under högstadietiden är plågsam för oss alla och hur man handlar är inte så genomtänkt alla gånger.

    Tänker väl lite som så att om de efter alla dessa år fortfarande inte hjälpt att lyssna på den mobbade bör man kanske lämna ett öra öppet för mobbaren.

  5. Linn! Jag tror du har rätt där; mobbaren simmar i sin egen osäkerhet och maktlöshet. Därför tror jag inte heller på förflyttning av förövaren. Däremot tror jag på förflyttning av vuxna, pedagoger, som inte ”ser och hör” det som händer runt omkring dom. Det är ju så, att i skolans värld ryms det väldigt många konflikträdda vuxna som bangar för både elever och föräldrar. Jag tror att vi skulle ha en mycket, mycket bättre skola om lärarna gnm lag tvingas att ta ansvar för det som händer i skolan. Dvs, jag anser att lärare ska polisanmälas när dom försummar elevens trygghet, säkerhet och rätt till skolgång. Det är inte ok att ”titta på” bara för att man är lärare. Det är inte ok att vi har lärare som saknar civilkurage, empati och råg i ryggen.
    Kan man inte sätta gränser för ungar som mobbar och leda in dom på en annan väg och törs man inte prata med deras föräldrar då har man inget i skolvärlden att göra. Tycker jag.
    Urless på att höra lärare skylla på att dom varken sett eller hört något. Det är fan tragiskt,
    att arbeta med barn och inte se dom…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s