Musiksmaken från helvetet

Ehhhh?!

Jag har alltid blivit naivt förtjust i banden som det är socialt självmord att tycka om. Sådana som reducerar ens credpoäng till noll i  vartenda upptänkligt sammanhang och sekundsnabbt raserar ens noggrant putsade medvetenhetsimage. I min officiella musiksmak ingår såklart  pytteminiminimal techno, sofistikerad extremmetal och dubstep. Min inofficiella är  helvetets innersta cirkel  av rysningsframkallande musikanomalier.

Topplistan:

1. Nightwish. Sago-metal med vuxna människor med pervers böjelse för lappland och synthar sjunger på missljudande bruten finskengelska om järvar, björnar och andra djur man träffar på fjället. Åh, vad jag sönderanalyserade dem på högstadiet (eh, okej, senast i torsdags).

The moonwitch took me to a ride on a broomstick, introduced me to her old friend Home Gnome
Told me to keep the sauna warm for him

Det bästa är att de aldrig är ironiska. Videorna är så bisarra blandningar av gnomer, tempelriddare, trollkarlar och och järvar att man får nördorgasm.  Dessutom anlitar de förmodligen blinda knarkande new age-klåpare som skivomslagsdesigners.

2. 90-talseurotechno. E-types musik kallas inte musik av medvetna människor. Någon gång i sexårsåldern runt 1994  så väcktes min fascination för loopade plastljud i moll och texter med titlar som Free like a flying demon. Ibland lyssnar jag njutningsfullt på de tidiga skivorna på tåget med låg volym i hörlurarna, paniskt livrädd att avslöjas. Det är som att gilla nazismen.

3. Power metal. Schlager-hårdrock. Oftast tyska män med fäbless för allt som har med fantasy att göra. Jag betvivlar att killarna i Blind guardian någonsin har umgåtts med människor som inte är bokkaraktärer i Sagan om Ringen. På Night fall in middle-earth har de hyrt in folk som låtsas vara dvärgar och läser upp de  passager som inte går att förmedla med de bombastiska syntindränkta gitarr-onanerandet. Nästan lika bra skivomslag som Nightwish. Se denna länk för en textad låt och bilder som rätt tydligt illustrerar ostigheten.

4. Ken ring. Sveriges  kanske mest kvinnoförnedrande och fåniga texter, men ett svårdefinierat förortsvemod mellan de odrägligt självgoda och miserabelt syntaxbristfälliga rimmen. Fick mig att vilja bo i Blue hills i Solna som min kusin när jag var yngre.

5. Smethårdrock. Till den här kategorin räknar jag blödiga popband med elgitarrer som alibi, såsom Def leppard och HIM (Det förstnämnda räknas till ett av NWOBHM-erans allra största och är väldigt respektingivande i hårdrockssammanhang. Def leppards romantiska texter handlar ofta om att sångaren betraktar sin tjej på sedvanligt förislamskt vis som en Personal property. Jag smälter direkt när jag hör de romantiska atmosfäriska elektronifierade gitarrlandskapen.

6. Deathstars. Texter som översatt lyder Döden dör hårt går inte hem i kulturkretsar, tro mig. När min pojkvän gråtande ber om att få lyssna lite på Dylan eller Aphex eller något subtilt så vräker jag snabbt på med Deathstars glam-döds-sleaze-pop-metal med texter om droger, sex och medicinska experiment så gnällen inte hörs längre.

7. Hår-metal. Som titeln. Melodisk arenametal av personer med stora frisyrer. Funkar inte som bakgrundsmusik för romantiska möten med prominenta personer från kulturvärlden, tro mig.

8. Krigs-metal. Manowar är fanatiskt parodisk krigsromantiserande amerikansk hårdrock med texter som uteslutande uppmuntrar till att dö i krig.  ”Tell my family how I died”. ”Hail and kill”. ”Die for metal”. Mmm. De fick mig att överleva högstadiet.