Jag blir gråtfärdig när jag tittar på den här bilden. Min blödighet har antagit groteska proportioner; förut kunde jag försjunka i dödstragiska filmer och spela det hjärtslitande slutet gång på gång för att riktigt gotta mig i olycka, (Moulin Rouge och Far from heaven exempelvis) men sedan jag blev kär så klarar jag inte ens av att titta på små djur i parken utan att bli helt lallig och gråtmild. Ja, faktum är att det räcker med små SAKER, ”Åhhh, vilken söt minikopia av en vinflaska!!!” tydligen beror det på någon mekanism i hjärnan som gör att man tycker att allt som är litet och runt är sött. Det framkallar omhändertagningsreflexer, i syfte att gardera ens bäbiskramningsreflexer. Jag läste i DN att det räcker med små parenteser () () () () för att hjärnans cute overload-mekanism ska gå ilås. Inte konstigt att http://www.cuteoverload.com har blivit enormt stor världen över. När jag tänker efter har flera bekanta nämnt att de känt sig mer blödiga sedan de gängade sig med någon kärleksmässigt. Jävla hormoner.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
haha, biologin suger. fast ganska praktiskt som överlevnadsgrej dock.
Jag tycker bilden är fantastiskt roande utan att på något sätt trampa på stackars Snurre Sprätts känslor (han känner ändå inget vid det här laget).
Ja, jag tycker liksom Tomczek att galghumor är fantastiskt. Samtidigt vill jag dock slå ett slag för blödigheten – dumt att kämpa mot något som knappast kan vara ett tecken på något annat än ett uns godhet.
Ja. Och mer hårdrock åt folket!!!