Bloggen är förtingligad tid

Jag tittade igenom två års bloggposter på min gamla blogg. Det kändes som att sitta på en vind och bläddra igenom gamla dagböcker eller kalendrar. Hundratals dagar av tid och händelser som remixats och destillerats och blivit anpassade för användargränssnittet så att läsarna skulle få de tankar om mig som jag föredrog att de skulle få om mig. Jag läste om mina känslomässiga röror som jag försökt retuschera bort det fula från och transponera till något episkt. Jag rös när jag insåg att den där följden av vardagar hade blivit år. Jag läste i någon tanttidning att fyrtio inte är gammalt och förstod ingenting, jag har haft panisk åldersångest sedan jag fyllde tjugo. Det är så vemodigt när man hittar gamla bloggar som folk lämnat och man tänker att de kanske kommer hittas om två hundra år av någon nätforskare som kommer göra antropologiska studier av dem.