I ”kvinnotidningar” (senast i nya ”Kattis”) och självhjälpsböcker tjatas det ihärdigt om olika sätt att generera ”lycka”. Vilken idiot kom på begreppet från början? Dalai Lama eller någon annan klyschig fåntratt, säkert. livsstilsmagasinen profiterar på den ångest lyckobegreppet skapar hos västvärldsmänniskor – de känner sig någorlunda nöjda med tillvaron, men ”lyckliga” är de ju inte när de tänker efter, och då lever de ju ofullständiga liv, åhneeej! Nina Björk skrev något om det där en gång, om hur människor drivs till förbättringsvansinne av media.
När ska folk inse att livsstilsmagasinens definition av begreppet ”lycka” inte stämmer överens ett dugg med verkligheten? Att det är ett begrepp som liknar äldre religiösa tiders bilder av transcendentala högre utomvärldsliga tillstånd, fjärran från den egna misären? ”lycklig” känner jag mig möjligen under korta ögonblick, som när jag lyssnar på musik med mycket bas på ett tåg påväg till en fest när jag fått ett fantastiskt jobberbjudande under dagen. det är en signalsubstansstyrd miniextas. resten av tiden så är jag helnöjd om jag känner mig tillfreds. om jag inte saknar, fattas något och oroar mig, om jag inte är stressad eller känner mig otillräcklig. när jag lallar omkring efter föreläsningen och äter ben & jerrys och filar på en text och mejlar och drömmer om framtiden och letar större lägenheter på Blocket och pratar om fraktaler med min pojkvän, då är jag tillfreds. känner att jag har fixat det jag alltid velat ha. lycklig, nej, det är inget statiskt tillstånd. det är delights and angers, som anders fridén sjunger.
