För vit för hiphop

Det finns ingen musik som illustrerar  ens helt ogrundade och naiva känsla av att vara motarbetad av systemet såsom hiphop. Exempelvis 50s Window shopper beskriver ganska bra längtan efter att en dag bryta sig upp från samhällsbotten med sitt rappande och kunna köpa de där vita  sneaksen (i mitt fall få fast anställning på storstadstidning, tala ut i SvDs Söndagsintervjun och kunna köpa den där rokoko-vasen). Men jag känner mig så outhärdligt vit när jag som privilegierad medelklassnörd lyssnar på musik från underjorden. Vad jag hört är runt 70% av hiphopkonsumenterna vita och medelklass till övre medelklass, så visst är hiphopen är död, som Ken Ring brukar säga, en annan guilty pleasure. Minns när jag och min rinkebypratande kusin från Hagalund i Stockholm körde runt i en bil i mina överklasskvarter och jag blev alldeles förälskad i hela den romantiserade förortslivsstilen.  Jag tror någon filosof, kanske Lacan, kanske pratade om det där, att överklassen längtar till det ädla naturtillståndet och allt som saknar civilisationens fernissa (notera min sarkastiska ton här, jag är inte sådär elitistisk och nedsättande på riktigt). Well.