Dagsarkiv: april 2, 2012

När man lämnar och kommer hem samtidigt


Jag satt på Intercity 171 till Göteborg och lyssnade på Hold it against me med Britney och såg hundra mil av såriga åkrar rasa förbi i blekt vinterljus. Jag kände inte igen någon av människorna i tågkupén men ändå kändes de mer bekanta än mitt eget ansikte i fickspegeln, som att jag sett dem tusen gånger förut. Kanske för att situationen var så bekant, det dova ruset och svindeln i hjärtat när man för några sekunder inte vet om man lämnar eller återvänder. Jag var både på väg hem till något och på väg från ett hem. Bara när man lämnar kan man skriva tillräckligt bra. Bara i exilen får man den där särskilda känsligheten för musiken och ljusets skiftningar.
Men svindeln i hjärtat gjorde mig inte rädd som förut. Jag var aldrig rädd längre. Jag hade blivit som tonårskillarna jag avundades på gymnasiet, de som aldrig verkade oroa sig eller skämmas för något. De körde i 200 km/h genom livet med ett dödsföraktande lugn som låg strax mellan dumhet och mod. De skröt för mig om hur många tjejer de gick hem med och sade suckande att det alltid var tjejen som blev kär, aldrig de själva. Jag skrattade åt de löjliga tjejerna men sa inte att jag var exakt som dem. Jag hade ingen hud, inga säkerhetsalgoritmer.
Men nu var allt annorlunda. Nu gled jag fram på ett glasklart fruset vatten där horisonten inte längre var en kant man kunde falla ned för. Jag rörde mig ovan som en främling i min nya kropp.


Chrisk hade flyttat in i samma monolitiska betongkomplex som Johannes. Nu bodde de nästan granne på en höjd tusen meter ovanför Göteborg där en dimma av smog rörde sig över hamnen och de korrupta företagsskraporna i det blågrå skymningsljuset. Gotham city. En ö av stål och glas skyddade oss från den iskalla, utsålda staden och de tomma människorna som bodde där.
Vi öppnade en flaska mousserande och slog oss ned i Chrisks läsfåtöljer och jag berättade att jag hade gjort precis som de lärde mig i Ukraina för länge sedan. Jag hade avreglerat mina känslor med ett smart hack.
De sa förmanande att de inte förstod vad det skulle vara bra för. De förstod ingenting. De visste inte hur det var att känna så mycket att inget av det som kallas jag fanns kvar efteråt.
Efter ett par glas började Johannes tala högmodigt om framtiden för nationen och vad som behövde göras i samhället. Han hade en idé om att när samhället slutligen föll sönder skulle han bygga ett gods ute i den småländska skogen där han och Chrisk växte upp. Där skulle vi och deras kompis Ekman ha en självförsörjande farm så att vi aldrig mer behövde återvända till människorna.
- När staten överger oss vänder vi oss till Gud. Vi ska leva ett enkelt, fromt liv med god europeisk bildning. Vi kan bygga en barriär med sandsäckar och skjuta alla som gör intrång på egendomen, sa Johannes.
Jag gillade idén men tänkte mig snarare att vi skulle gå i exil i Afrika och upprätta ett residens på landsbygden. Chrisk och Johannes skulle stega runt tropikhattar och hålla utläggningar om jagmoderniteten medan jag skrev västerlandets viktigaste existentiella texter och på kvällarna skulle vi sitta på punschverandan och blicka ut över savannen och tala om vår ungdom. Och vårt liv skulle inte vara ett projekt som det är i Stockholm. Allting är ett projekt där, kärleksrelationerna, barnen, arbetet, söndagarna.
Jag lade mig på soffan och lyssnade på Pie Jesu medan de lagade mat åt mig. När jag såg dem hacka grönsaker och röra i grytorna bredvid varandra som ett gammalt par rörde sig ett yrvaket djur i vintersömnen inuti mig och det kändes som när man tittar på små katter eller marsvin som man inte vet vad man vill göra med, man vill kanske bara hålla dem i famnen och kanske skydda dem, gulligheten är som ett slags raseri som nästan spränger sönder kroppen.