En slags exil

Krönika publicerad i GP

Jag stod på Ängelholms station och väntade på tåget till Berlin och
förstod inte hur jag skulle kunna återanpassas till en tillvaro utan
möjligheten att somna halv fyra varje natt till ljudet av mina bröders krigsspel. Jag hade bara varit där i fyra dagar men redan glömt hur man somnar utan någon annans ljud i bakgrunden.
På tåget var de två sätena framför mig tomma på det där sättet som en
plats är när någon nyss har lämnat den, när frånvaron är lika påtaglig och omedelbar som närvaron, en sträv, fylld tomhet.
Lägenheten vi skulle bo i var ett palats i betong och glas. De jag var där med var nätaktivister och behövde bara internet och en näringslösning på koffein och kolhydrater för att överleva. Förmodligen hade de omdirigerat signalerna från hjärnans behovscentrum till någon server utomlands. De hade aldrig ont och de blev aldrig trötta. Efter att ha trillat ned från en lyktstolpe eller krockat med en taxidörr ute i kriget på nätterna skrattade de lyckligt medan de torkade bort blodet från datorskärmarna.
Det bästa var att de alltid var vakna. Det är aldrig så lätt att somna som när man hör att någon är vaken i rummet bredvid. Att somna är det naturligaste i världen och samtidigt det svåraste, att lämna ifrån sig allt det som är ens eget och låta medvetandet försvinna ur kroppen som om det inte tillhörde en utan bara är ett tillfälligt lån, det är som en övning inför döden.
I Berlin var det aldrig tillräckligt tyst för att jag skulle hinna tänka på något av det. Jag påmindes om när mina föräldrar hade middagar när jag var för liten för att vara med och jag lyssnade på deras avlägsna samtal från nedervåningen medan jag somnade och världen föll sönder runt sängen. En avlägsen ström av dova skratt och samtal gled in baklänges genom medvetandets gränskontroller tills det kom till en punkt dit språket inte når, där syntaxen spricker och tecknet övergår i bild och ordet bara är ett ljud.
När man inte längre förstår språket finns det inget som angår en, inget som håller en ansvarig. Det är en slags exil.
Ibland vaknade jag till av att Samira eller Jonathan sa något halvvägs genom en dröm. För  några sekunder svävade jag viktlös mellan sömn och vaken och kunde inte avgöra om det var dag eller natt eller om det jag hörde var ljudet av mina bröders krigsspel eller de två personerna jag reste med i somras som vände sig oroligt i sömnen på andra sidan rummet.
Den sista dagen i Berlin när alla hade åkt hem åkte jag till Tempelhofs nedlagda flygplats.