En text jag läste upp i P1 Obs om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi.
Om mig
Redaktör för Nöjesguidens litteraturdel, lärare på Folkuniversitetets Skrivarakademin, krönikör i Göteborgs-Posten, Helsingborgs dagblad och Norra skåne, har medverkat i P1 OBS och Nya vågen, har skrivit i Aftonbladet Kultur, Axess, Expressen, ETC, Sydsvenskan, Aftonbladet och Opus. Född 1988 i Ängelholm. Jag bor i Stockholm och läser filosofi på Södertörn. Kontaktas enklast på stahl.isabelle@gmail.comTwitter
- @fraux iih, material! Jag återvänder från tuberkuloskarantän i södern imorgon, sodom på fredag? 3 days ago
- @EmilKleen tveksamt, men tydligen anser bonniers honom tillräckligt seriös för att fortsätta låta honom ge ut böcker i år, osv. 3 days ago
- skrev på Svt debatt om varför en kvinnlig författare hade sabbat sin karriär om hon gjort som Ranelid: http://t.co/Wg7ELm3A 3 days ago
- @JohannesKlenell @granatsplitter klassat som prekursor till metamfetamin och olagligt enl flashback. känner mig trailer trash-chic. 1 week ago
- @granatsplitter åh, så klassiskt europeiskt och värdigt. jag är från 80-talet och trodde att efedrin ursprungligen var en nätdrog. 1 week ago
-
Senaste kommentarer
Bloggar jag vanligen läser
Blogroll
Arkiv
- januari 2012
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
Meta
“Motkraft till KBT… fått tolkningsföreträde när det gäller livsfrågor… en tillfällig systembugg …måste alltid botas innan den hinner tolkas… självförverkligandeprojektet ska fungera smärtfritt”. Vet inte vad du läst för att göra denna tolkning (skicka gärna en länk). Att du inte arbetar inom det terapeutiska må ju vara en ursäkt för det du säger, dock anser jag det kränkande mot alla de som blir hjälpta, att på ett så ytligt och oinsatt sätt generalisera kring någonting du uppenbarligen har mycket lite kunskap om. Var modig – angrip istället på ett sakligare plan. Det kräver iofs lite mer än att falla in i den rubrikmässiga shabloniserade kbt-kritiken. Då hade du gjort skillnad! Fast då tror jag inte du hade uttryckt dig på samma sätt. Inte Heidegger heller för den delen.
Lycka till i… självförverkligandeprojektet,
/Rikard
tja, Rikard vill kanske mena att “det terapeutiska” är hela saken. Det är väl din poäng, Isabella Ståhl, att terapi inte täcker in all livsvisdom när det gäller det vi kallar ångest.
Rickard skriver:
“Var modig – angrip på ett sakligare plan”
Vad är poängen med det?
KBT är väl en ideologi som alla andra, det finns väl även existensiell psykologi, kritisk psykologi, psykodynamisk psykologi, osv.
Rickard du skriver inte något om din relation till KBT-terapi. Om du blivit hjälpt av att gå i KBT-terapi så är ju det väldigt bra. Du kanske använder KBT i din terapi av andra. Det skulle vara intressant att veta din roll eftersom du upprörs av den det du kallar den “schabloniserade kbt-kritiken”. Ditt inlägg hade varit givande för mig om du (sakligt) bemöter denna schabloniserade kbt-kritik än att du skriver om att Isabelle har lite kunskap.
/Erik Johansson
Visst är det trist att Rikard tror att ett farbroderligt uppträdande ska ge auktoritet åt hans inlägg. Det hade varit mer intressant att få en seriös diskussion mellan olika terapeutiska och existentialistiska ståndpunkter.
Tack för en bra, pedagogisk (om än kort) text! Jag förstod helt plötsligt lite mer saker i mitt liv. Heidegger blir nästa läsning. Super!
tack!
Isabelle Ståhl: Ursäkta, men med vilken auktoritet talar du om Heidegger i P1? Kan du något om Heideggers filosofi utöver vad man kan läsa till sig på Wikipedia och i något schablonartat filosofilexikon? Jag tycker inte att det verkar så. Kan komma på ungefär hur många namn som helst som är bättre lämpade att tala om Heidegger i P1 (fast egentligen bör väl den helt omdömeslösa redaktören skyllas, han eller hon borde hellre jobba på RIX FM än på Sveriges Radio).
Dessutom med en så tröttsam, meningslös samtidsvinkel. Är det så in i berget omöjligt att skriva om något utifrån dess egna horisonter, och inte utifrån ett billigt krönikör- och bloggskitperspektiv? Tidigare har du krönikörat dumt om Husserl och Facebook.
Hur vore det om du visade ett minimum av respekt inför det du skriver om? Offentligheten idag är visserligen så korkad att den knappast kommer att syna dig. Ni är tyvärr av samma skrot och korn.
Hej Fredric!
Hur vore det om du berättade om hur du ser på Heidegger? Hur vore det om du, som den kunnige person du säkert är, delade med dig av lästips och tankespår som kunde fördjupa den diskussion kring begreppet ångest som Isabelle Ståhl har initierat? Hur vore det om du kunde ta människors existentiella skissförsök på allvar?
Sen kanske det vore passande för oss farbröder att försöka förstå att det vi har att bidra med i tankeutbytet generationerna emellan inte är att visa att vi har rätt en gång för alla. Det vi har att bidra med kan få en viss betydelse i en dialog mellan olika perspektiv. Isabelle Ståhl tog initiativ till dialog. Du vill inte ta det på allvar. Dumt av dig!
Vänligen
David Dickson
<3 isabelle ståhl och <3 david dickson
<3
Man kan undra vad herrarna, som kanske är i min ålder kring 50, har emot att en smart vacker kvinna skriver om Heidegger. Någon frågar med vilken auktoritet Isabelle skriver, vilket genast väcker en motfråga i mig; med vilket auktoritet ställer en tölp en sådan fråga? Jag har inte träffad någon akademiker med 160p eller mer, med magister eller doktorshatt, som skulle komma på den plumpa och imbecilla frågan: “Med vilken auktoritet skriver den härna jäntan?!”
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om trollen ovan. Men frågorna hopar sig.
* Känner dessa påstådda karlar sig hotade av att en intelligent ung och vacker kvinna har ett så brett spektrum att hon kan skriva i allt från Nöjesguider till djupare reflektioner i P1?
* Är det ren och skär avundsjuka som sprider sig likt en elakartad form av malignt melanom i deras psyken?
* Kan de inte tåla (stressen?) av att en kvinna visar sig verbalare och smartare än dem?
* Rasar deras självbild så totalt samman av läsa en text skriven av en kvinna att de inte längre kan upprätthålla skenet av att äga åtminstone ett rudimentärt intellekt med vidhängande social kompetens?
* Hur kan så mycket löje rymmas i mitt eget kön som dessa påstådda karlar uppvisar?
Den svåraste frågan:
* Hur kan en enda man i universum få för sig att rycka undan fikonlövet för sitt eget ynkliga lilla psyke på detta vis?
Bra Anders, då är det kanske äntligen möjligt att lämna de ångestfyllda messerschmittarna därhän och börja utbyta lite tankar. Jag diskuterade detta med ångest med en kille jag känner och han hade följande kommentar: ”Min erfarenhet är att mest förödande och handikappande är den ångest som bygger på vetskapen om hur förödande och handikappande ens ångest är. Och då undrar jag om inte både KBT och tung medicinering är en gåva.” Själv tänkte jag ”Måste det vara antingen eller? Vi skulle kanske fråga Isabelle Ståhl om hon ens menar det. Men nog tycker jag att det är för mycket kolartro på KBT och olika sätt att ‘bota’ och då behövs sådan motkraft som Ståhl talar om tycker jag. Ja jag säger “kolartro” så länge läkekonsten utmönstrar viktiga delar av existensen från det vetbara. Förresten, om Heideggers och Laings syn tog över helt och hållet skulle det möjligen behövas en motkraft även där?
David – och Isabelle – den moment22-lika ångestspiral du beskriver är lite kul, men för egen del har jag inte känt av den. Jag har dock en kompis som på sitt sätt KBT:ar i form av 12-stegsprogrammet eftersom han numer är nykter alkoholist. Han kan falla in i det han kallar “den ofrivilliga vinkelvolten” att själva ångesten och vetskapen om den rullar igång mer ångest. Så kom det sig att han började självmedicinera med den förrädiska och tunga drogen alkohol.
I övrigt tycks det mesta följa en sorts modenycker och efter att ha levat etthundra år med kokainisten Freud som överguru (att han hade fullständigt maniska sexuella fantasier och därmed baserade sin teoribildning på dessa beror givetvis på att han drog i sig kokain och skrev under påverkan av dopaminvärden som var 40.000 gånger över det normala, det står numer utom alla tvivel. Kokain och de vansinniga peakar av dopamin det ger är inte att leka med) har vi nu via beteendevetarna landat i en ny psykologisk modenisch; KBT.
Jag tillåter mig att vara skeptisk ett tag till, samtidigt anar jag att KBT är långt mer evidensbaserad än den dynamiska psykoterapin som inte på något sätt går att mäta eller kvantifiera.
Annars har jag haft stor nytta av KBT, inte som terapi, men väl som hjälpmedel att hitta verktyg för att rent idrottspsykologiskt lyckas nå bättre resultat. (Har en trevlig liten hög SM-medaljer i fallskärmshoppning) Inom den sfären av mitt liv tror jag Heidegger inte skulle kunna hjälpa mig lika bra som den idrottspsykologiska varianten av KBT.
Det var för mig ytterst intressant att genom Isabelle få vetskap om Laing. Efter en del googling finner jag att jag äntligen hittar en människa som starkt ifrågasätter gällande paradigm inom psykologin. Jag har spontant känt samma sak de gånger mitt liv brakat ihop och jag gått till psykoterapeuter för att om möjligt lite snabbare lappa ihop eländet igen. Men de där proffsen, som de tror att de är, har alltid i förhållande till min upplevda verklighet alltid varit tendentiösa åt fel håll, liksom fokuserat fel saker. Mitt problem har alltid varit total existentiell ångest i mötet med samhällskroppen, (där kan nog KBT stötta) en ångest som inte har ett skit med min troligen helt normala barndom att göra. Att gå i psykoterapi är att älta gammal smärta om och om igen. En smärta som inte var fel när den var, men blir fel om man tvingar sig själv att återuppleva den i en ändlös parodi på hjälp från en psykoterapeut som tror att hon sitter inne med sanningen.
Laing håller för troligt att smärta och ångest och även vansinne troligen är helt normala reaktioner på extrema livssituationer. Jag håller med. Jag håller med så mycket mer när Laing senare i livet mjuknar och tillstår att terapeutiska samtal av olika slag kan vara av värde, likväl som tung medicinering kan vara det.
Heidegger kan jag inte i någon djupare mening ta ställning till, jag har svårt att tränga in i honom och kanske har jag gjort fel som försökt ta vägen via Sartre och Kirkegaard. Ämnet är brännande för mig eftersom en av mina största livskamrater är just den existentiella ångesten i förhållande till samhällskroppen och det människorna i den gör mot varandra, men den förutan skulle jag sakna klangbotten helt, så jag vill inte bli av med den, bara i vissa lägen få ett gram mer kontroll, (så jag inte löper amok som en del av herrarna i kommentarerna ovan).
Visst skulle det vara kul att fråga Isabelle om mer förklaringar eller ännu hellre, mer utläggningar i ämnet. Men samtidigt vill jag lämna henne ifred och låta henne i full vetgirighet rusa vidare in i andra ämnen. Dessutom tycker jag att hon har varit slug i val av infallsvinkel på den här storyn. Hon driver ju ingen tes som någon enda kan bli irriterad på. Hon frågar hovsamt om det inte skulle vara förnuftigt med en motvikt till rådande paradigm. Hon för in ytterligare en dimension i debatten. Istället för en instrumentell syn på psyket får ämnet genom detta inte bara en motvikt, utan även en andlig dimension.
Och när jag skriver så, märker jag att det retar min egen nyfikenhet. Jag skulle vilja höra både dina och Isabelles funderingar kring de inte bara två, utan tre axlar jag nu skönjer, Psykologi (genom olika tider och modenycker) – Heidegger/Sartre/Kirkegaard-existentialism – Andlighet.
/Anders
Tankeutbytet om ångest går vidare. En liten bukett av killar/gubbar ser sig manade att dissa eller gilla ditt inlägg, Isabelle Ståhl. Nu börjar det bli mycket, och du får ju avgöra om du tycker det är intressant att låta diskussionen fortsätta!
Anders Widén är nyfiken på funderingar kring de tre ”axlarna” psykologi, filosofi och andlighet som han skönjer i diskussionen om ångest. Det skulle vara intressant om du, Isabelle tog upp detta på nåt sätt.
För mig är en viktig aspekt av Heideggers existentialism att han tar just upplevelsen på allvar. Upplevelsen av mötet mellan medvetande och materia är något som jag fascineras av. Mötet med det som inte är medvetande måste nog egentligen definieras mer noggrant, men det är ett våldsamt möte, och jag gillar att han vill se den sanningen i vitögat utan att väja för det. Att medicinera bort den ångest som uppstår där vore att väja för sitt möte med världen (Isabelle, är det här ‘mötet med världen’ kanske något annat än mötet med den värld där man är ”en statist i några intetsägande människors ointressanta tillvaro”?). Samtidigt finns det väl ångest som man fastnar i. Då kan man eventuellt behöva en dos som ger ett ögonblicks distans och reflektion. Men är det det som psykiatrins ångestbearbetning går ut på?
Laings förståelse av galenskap som en adekvat reaktion på en situation som är omöjlig att leva i motiverade honom att följa med patienter in i deras vansinnes landskap i syfte att i detta landskaps skiljevägar vara med som guide och handledare. Resultatet av detta var väl inte alltid helt lyckat (milt uttryckt). Likaså leddes han möjligen i vissa avseenden vilse av vad som kan kallas en övertro på drogers användning vid dessa ökenvandringar. Tanken är ändå intressant, och utan alla överdrifter och utan att blanda in nyandlighet kunde en guide ibland vara till hjälp i ens faktiska traumatiska möten mellan medvetande och värld.
Andligheten, till sist, är angripen av modenycker. Jag har inget patentsvar på andlighetens mer seriösa innehåll. Det som är lite kul är att jag alltsomoftast råkar ut för att jag som icke troende kommer väl överens med en del religiösa människor om var jag hämtar kraft för att leva. En intressant tänkare som jag hittat är filosofiprofessorn på Södertörn, Marcia Sà Cavalcante Schuback. På ett seminarium i Vadstena hörde jag henne tala om ”erfarenheten av det heliga” som något som alla, oavsett om de är troende eller ej hittar ett sätt att hantera. Erfarenheten av att befinna sig mellan livet och döden. Hon menade att alla skapar sin ”skiss” av hur de hanterar de erfarenheterna. Religionerna gör fasta former istället, men de är också skisser och om man förstår detta, kan man möjligen bli nyfiken på andras skisser istället för att försöka riva deras fasta byggen.
Lite funderingar från mitt håll alltså som respons till dig Anders W.
Isabelle, David.
Jag har funderat på din senaste kommentar David, men inte hunnit skriva. Jag har istället lagt min “datortid” på en konversation med MEP Jens Nilsson (S) och MEP Amelia Andersdotter (PP). Om EU.
Jag ser gärna att (S) närmar sig (PP) i internetfrågor. Jag tror att det är helt nödvändigt för att vi ska få behålla Internet så öppet vi idag känner det. (ser gärna att alla partier förstår PP:s ställningstaganen men jag har endast ett litet mikroskopiskt inflytande i (S), inga andra partier). Internet har blivit min livsnerv, ett förlängt synapsfält rakt in i mina känslomässiga och kognitiva delar av hjärnan. Medan debatten ensidigt handlar om barnporr, terrorism och intrång i upphovsrätten finner jag den yttersta skönhet, medmänsklighet och chans till gränsöverskridande kunskapsutbyte som i sin tur ger en högre känslighet och på sikt bättre förståelse för andra kulturer, och allt detta kommer oss till del tack vare lite glasfiber som man gräver ned i marken, samt några helt informationsneutrala dataprotokoll som kan omvandla signalerna till mänskligt begripliga tecken!
Jag vill hinna fortsätta denna konversation, jag har fastnat lite för jag vet inte riktigt vilken riktning jag vill ta. Om jag ska “våga” outa delar av mitt subjekt, mina upplevelser, hellre än att föra diskussionen på en mer abstrakt nivå. Båda vägarna är intressanta, jag vet inte vilken som kan vara mest givande.
/Anders
Alla har väl auktoritet att uttala sig om allt om man känner att det har relevans och berör? Jag tyckte att det hade det, i och med att du tog upp begreppet “depersonalisation” i radio, det känns som det var första gången någonsin. Jag fick rysningar över hela kroppen, jag blev alltså berörd. Tack för det.
//en som lider av existentiell ångest.
Oj, tänker jag när jag går in på din blogg –är det så här det blir när man bloggar! Jädrans vad folk skriver! Mitt ärende är avsevärt mindre sofistikerat än debatten ovan.
Så här var det: i tisdags var det något som fick mig att stänga av maskinerna i snickarboden. Jag hade börjat lyssna på något utan att egentligen veta på vad, men detta något var alltså ditt OBS-inlägg. Vem du var till namn eller profession visste jag inte då, men du var kvinna och föreföll tämligen ung. Kunde det vara sant att i den biologiserade ångestens tidevarv få höra en ung människa spänna en tankebåge från Heidegger rakt in i en förenklad verklighet!
Det var sant. Jag njöt och när OBS var slut öppnade jag dörren och gick ut i en sol som inte lyst översnön på mången dag. Jag kände mig till min överraskning lycklig (jag är annars av princip deprimerad).
Kunskap är en kollektiv process och den formulerade kunskapen har bara arkeologiskt intresse om vi inte träder i dialog med den. Det gjorde du och ni (Heidegger och du) skapade ny kunskap.
Tack för det.
Jan Albinson
Av en slump hörde jag din text om H. Kunde inte slita mig. Lyssnade om vissa delar flera gånger. Googlade på Laing. På 80-talet försökte jag klara en tenta om H…han var för svår för mig. Önskar jag hade fattat det du så klart o vackert beskriver. För mig visar du på alla upplevelsers existensberättigande. Det är stort att våga ge utrymme åt det som gör ont, är operfekt och oproduktivt idag. Men jag tror vi måste våga. För att bli mer levande o mindre perfekta.
Anders Widén skriver: “samtidigt anar jag att KBT är långt mer evidensbaserad än den dynamiska psykoterapin som inte på något sätt går att mäta eller kvantifiera.”
Jag vill hävda att så enkel är denna fråga inte. Jag vill tipsa om denna sida: http://psykodynamiskt.nu/?page_id=330, som nyanserar och visar var den dynamiska psykoterapin står idag, och inte för hundra år sedan.
Jag känner att jag måste skriva någonting här, eftersom jag tycker ursprungstexten var väldigt läsvärd och för att kommentarerna är intressanta. De kommentatorer som anser att man måste uttala sig grundligt och med klar auktoritet för att få ha en åsikt får mig att kräkas lite inombords, det låter som någon form av obehaglig åsiktsfascism att endast den som är extremt påläst i ett ämne skulle ha rätt att tycka/skriva någonting.
Som psykolog inom psykiatrin funderar jag väldigt mycket över sådana här frågor – om terapiformer, ångest, döden och allt möjligt som är relaterat till de här ämnena. Att KBT:s människosyn och filosofiska grunder över lag är ytliga, mekaniska och skapade i syfte att “maximera människans effektivitet” är tankar som jag inte kan komma ifrån. Att eliminera ångest i syfte att vara mer produktiv, mer tillgänglig på arbetsmarknaden och liknande anser jag är ett verkligt fenomen då ytliga, symptomreducerande terapiformer får regera fritt.
Existentiell filosofi och synen på ångest som någonting mänskligt och nödvändigt ser jag också som en högst nödvändig motvikt till den ytliga människosyn som jag anser att KBT/BT/diagnostisera-och-medicinera-allt-strategier representerar.
@Maria: “Det är stort att våga ge utrymme åt det som gör ont, är operfekt och oproduktivt idag. Men jag tror vi måste våga. För att bli mer levande o mindre perfekta.” Jag älskar den här kommentaren! Jag instämmer till fullo med ditt inlägg. Mer oproduktivitet och operfekthet är precis vad jag anser att den moderna människan är i störst behov utav!
Jan Albinsons kommentar: Du tar fram något som jag själv lätt missar i min besatthet av teorin: du visar på vad teori kan göra när den är som bäst – den kan låta sig dras in i den “enkla verkligheten” och i den “tankebågen” skapas kunskap. Härligt när det sker!
Maria, du sätter fingret på vad det är att leva, och Håkan – det är gott att höra din röst från psykiatrivärlden. Det är lätt att bli mörkrädd när den symptomreducerande ytligheten tar över för mycket.