Varför jag älskar Saga i Bron

Krönika publicerad i Göteborgsposten

Flera recensenter har anklagat huvudpersonen Saga i SVT:s kriminalserie Bron för att inte vara trovärdig. Alla skriver att hon är så karikerat socialt inkompetent att hon mest liknar en parodi på aspergers. Hon skrattar inte åt motpartens skämt, nickar inte bekräftande när någon pratar med henne, vandrar nollställd och oberörd förbi döende brottsoffer och när någon har lagat mat åt henne berättar hon sanningsenligt att hon inte tycker att den var god. Hennes manliga kollega får mödosamt lära henne de mest grundläggande oskrivna sociala reglerna.
Hon är inte tyst på det mystiskt kvinnliga quirky Amelie de montmartre-sättet, som ett väsen som gömmer hemligheter, hon är bara fullständigt likgiltig inför hur folk kan tänkas uppfatta henne. Hennes oförmåga att småprata bort obekväma tystnader gör omvärlden obekväm. Männen hon drar hem springer skräckslagna hem när de inser att tystnaden inte varit en spelad otillgänglighet. Om hon varit man hade hennes beteende till viss del säkert ansetts attraktivt, som ett tecken på självbehärskning. Den som väljer att vara tyst i ett samtal sätter agendan för hur kommunikationen ska gå till. En vän berättade att hennes pappa kunde vara tyst i flera dagar ibland. Familjen trippade runt på tå runt honom och hoppades nästan på att han skulle få ett raseriutbrott, bara vilket ljud som helst skulle vara en lättnad. Tystnad är ett maktutövande.
Det är ett genialt drag att Brons manusskrivare att de inte låter någon bryta Sagas is, att det faktiskt inte finns något mjukt och trasigt bakom fasaden. Den är inte en mask, den är hennes personlighet. Många skulle säkert vilja diagnostisera henne med något. Men hon har ett beteende som män kunnat ha i alla tider utan att misstänkas vara i behov av en diagnos, det har ju tydligen
bara varit en del av deras sätt att vara. I nästan alla filmer om våldsamma, självvalt ensamma eller socialt inkompetenta kvinnor ges en förmildrande förklaring till kvinnornas avvikande beteenden. Medan män kan vara psykopater och ensamma dårar helt utan anledning så krävs det oftast en ursäkt till kvinnors våldsamhet. En uppväxt i en dysfunktionell familj eller ett hämndbegär mot en man används ofta som alibi. Jag tyckte om Uma Thurmans obscentvåldsamma karaktär i Quentin Tarantinos Kill bill, men hade gillat den ännu mer om hennes mordlystenhet inte bortförklarats med att någon tagit hennes barn ifrån henne. Kvinnlig ilska är tydligen så svårförklarlig och skrämmande att den alltid måste legitimeras som ett uttryck för saknad eller moderlighet.

About these ads

9 responses to “Varför jag älskar Saga i Bron

  1. Personligen hade jag väldigt svårt att förstå poängen med Sagas karaktär i början, och det har jag kanske fortfarande, men jag har gått från att tycka att det är en dålig roll till att ömsom jubla och ömsom mysa när hon gör sin omgivning obekväm.

  2. Det mest anmärkningsvärda är nog att folk fortfarande följer serien. Jag tröttnade på Saga efter första avsnittet och på serien efter det andra. Ändå brukar jag ha ganska stort tålamod när det gäller den typen av serier och filmer.

  3. Jag var väldigt nära att tröttna i början, efter ett halvt avsnitt eller så. Men sedan tog det sig på något vis. Nu är varje avsnitt ett måste.

  4. jag med, det är mycket bra för att vara svenskt! är överraskad över att jag inte tappar intresset, lyckas aldrig vara intresserad av serier längre än ett halvt avsnitt annars. det är trevligt med en tv-vana också, särskilt när man är frilans och inte har så mycket fasta rutiner.

  5. Om du menar att den verkliga jämställdheten skulle ge utslag i att kvinnliga rollfigurer en dag får vara galna, skjuta-skjuta-aggressiva, drängfulla och jävligt otrevliga på film utan att det görs några ursäkter för det, då bör du också acceptera att samma kvinnliga hjältar nackas, avrättas och torteras i läckra närbilder utan att det kryper in något patos eler medlidande. Det är ju så manliga hjältar och skurkar behandlas på film när de ballar ur eller ställer sig på fel sida, inte sant? Eller när de är goda men deras lidande eller död behövs för handlingen. Men den konsekvensen dras förstås inte: du är mest bara styrd av att gräset är grönare på det andra könets sida/planhalva och att det är skönt att få martyrbitcha en stund som kvinna.

  6. Jfr Sarah Lund i Brottet, Carrie i Homeland eller Laure i Engrenages. Jag skulle påstå att knepiga kvinnor som löser brott börjar bli en kliche.

  7. Liza: Du gav upp för tidigt. Det är ju i tredje avsnittet som det börjar ta sig. Jag tyckte själv efter första avsnittet att det var rätt kasst och efter avsnitt två tyckte jag den var ok, men nu tycker jag det är en väldigt bra serie. Saga lär man sig att tycka om.

  8. Jag har läst någonstans, att lite tillspetsat är autism (Aspergers syndrom) ”den ultimata formen av manlighet”… :-)

  9. Jag har ännu inte sett Bron, men beskrivningen av Saga är snarlik huvudkaraktären i Bones – en fysisk antropolog helt utan empatisk förståelse för andra människor. Hade hon inte varit en sådan paragrafryttare och läst in sig teoretiskt om seder och bruk hade hon kunnat bli farlig. Det är mig ett mysterium varför hon lyckades få en examen i antropologi. Kanske på grund av att hon valde fysisk dito som huvudämne (i USA läser man fyra inriktningar antropologi: i Sverige finns bara kultur/socialantropologi).

    Tack för en intressant analys. Jag hoppas att SVTPlay har alla avsnitt så att jag också kan se what the fuzz is about.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s