Dagsarkiv: december 18, 2010

Lite från senaste litteratursidan i NG

Helena Granström – Det barnsliga manifestet / Ink förlag
Innebär vuxenblivandet att man tar avstånd från sig själv? ”Barndomen är förvisad från vuxenlivet som praktik men ständigt närvarande som fiktion, som en del av en negativ definition av det egna jaget.” Granströms iakttagelser är kraftfulla men fastnar ofta i en tröttsam uppdelning i natur och kultur. Mellan idén om ett rent, autentiskt jag och ett låtsat, förvridet som sönderdomesticerats av kultur och vuxenblivande. Men hallå, Montaigne ringde och ville ha tillbaks sin romantisering av den ädle vilden, liksom. När förlorade vi egenligen detta autentiska, oförställt rena jag? Vid agrarsamhällets inträde? I födelseögonblicket? Redan innan vi har gjort entré i världen är vi sammanvävda med den. Freuds gamla käpphäst om kulturens driftrepression känns dessutom daterad. Kulturen ställer ju minst lika höga krav på ett ständigt driftsutlevande, titta en stund på MTV bara. Betyg 3/6

Sofi Fahrman – Elsas värld
Sofi Fahrmans språk ger mig samma sorts skamsköljningar som jag fick av den beryktade Vindsvåningartikeln i DN. Det är ett oändligt copywriteruppradande av aprikosfärgade klänningar, krögare som hade stjärnkrogar på Gamla stan på 90-talet, BMW X5-or, YSL-skor och  belliniskålar. De himlastormande känslorna som Elsa hela tiden upplever beskriver Fahrman med samma tröstlöst slätstrukna lexikalia som hon skildrar de blanka designervarorna med; picture perfect, his-toriskt, sprudlande, förkrossad. När hon beskriver passionerat sex låter det påklätt och Harlequinskt.  Det är sterilt och blodfattigt och inredningskatalogigt. Det är väl tänkt att hon ska vara någon slags vågad svensk version av Candace Bushnell, men där Sex and the city var identifikationsvänligt, blixtrande intelligent och varmt så är Fahrman bara träig och pliktskyldigt redovisande av alla häftiga kändisar hon har blivit full med. Jag har alltid förundrats över hur Sofis överskattade modeblogg kan vara så urbota slätstruken, mode är ju egentligen väldigt roligt och personligt och ger oändliga möjligheter till improvisation. Ändå blir det bara den där välregisserat beige och grafitgrå färgskalan, ett modets McDonalds. Om man trots det är ett fan av Fahrmans blogg så kan det vara en bra idé att köpa den här uppföljaren. Betyg 1/6

Liv Strömqvist – Prins Charles känsla  / Ordfront
Varför älskar alla Raymond när Raymond hatar alla kvinnor? I sitt nya seriealbum ger Liv Strömqvists ger svaret på det och allt annat man inte förstår med överbetalda sitcomkillar, kärleksrelationer och hajpade män från artonhundratalet. Jag älskar hennes sågningar av folkkära torskar som Bellman, som inte bara gav Ulla Winblad slamprykte utan även lade grunden för århundraden av outhärdlig lundensisk studenthumor.  Med psykoanalysen som vapen gör hon galant slarvsylta av idén om den romantiska kärleken, vår tids religion. Elegant och sömlöst berättat med de mest näpna, njutbart lakoniska pratbubblor. Den här boken borde ingå i läroplanen på höstadiet. Det är en bruksanvisning till kärlek, en diagnos av mekanismerna som får en att bli beroende av mäns bekräftelse, av omvärldens godkännande och den illusoriska tryggheten i relationer. Strömqvist formulerar dessutom i ord de kväljningar jag får när jag tittar på 2 and 1/2 men.  Betyg 6/6

Hooman Majd – Irans dubbla ansikte / Ordfront
Iran idag är ett land härjat av klasskrig mellan välutbildade, sekulära innerstadsiranier och fattiga iranier som framdriver tillvaron i småstäder i öknar och berg, röker opium och stödjer den islamiska republiken. Presidenten bär billiga vindjackor och lågpriskostymer som proletärt alibi för att bli folkkär. Hooman Majds skildring av Iran är poetisk i sin språkliga enkelhet, vagt påminnande om Azita Ghahremans dikter. Jag skulle gärna ha sett personporträtt som vågade komma närmare, men gillar hur boken nyanserar bilden av Iran. Betyg 3/6

Juli Zeh – Corpus Delicti. Weyler förlag.
Året är 2058 har hälsa blivit en plikt. Mia Holl har ingen lust att efterleva den. Hennes bror har tagit sitt liv efter att ha blivit dömd till fängelse på grund av en påstådd våldtäkt. I sorgen inser Mia att det hon känner inte är önskvärt, att smärtan inte får plats. Juli Zehs språk blir aldrig kladdigt övertydligt när det beskriver exakt hur ont det kan göra. Dystopin är ganska närbelägen vår samtid: nordiska arbetsplatser inför godisförbud och i den nya stadsdelen Norra Djurgårdsstaden så kräver Stockholms stad att de boende lever ett grönt liv och motionerar. Att kokettera med lite klädsam ångest inför en tenta är okej, att få en psykos eller vara långvarigt deprimerad är fortfarande djupt stigmatiserat. Betyg  4/6