Dagsarkiv: december 16, 2010

Mediamännen och den förlorade självdistansen

Många mediamän verkar betrakta sig själva ungefär som en blandning mellan Hemingway, Jan Guillou och  Batman. Och Jesus. Det är inte unikt för Julian Assange.  Ofta hör jag män hålla små miniföreläsningar om hur värdelöst och fult det är med bloggar, sociala medier, personligt skrivna krönikor och internet där ”VEM SOM HELST FÅR TYCKA VAD SOM HELST! TYP SMÅBARNSMAMMOR I METRO, FYYY!” Ja, jag ogillar också den snuttifierade journalistiken och känner mig bestulen på 45 sekunder av mitt liv varje gång jag har läst Metro, men jag tycker att det är sorgligt när folk lånar  Natalie Schutermans argumentation när de förklarar varför de inte gillar internet och bloggar: Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Folk verkar gilla att romantisera den gamla goda tidens karga manliga journalistik med Röda nejlikan-Tintin-info-Jesus-reportrar som med kylig distans rör sig genom krigszonerna och och aldrig skulle skriva personligt för att det är tjejigt. De vill ha sin superhjälte i fred från sexbrottsanklagelserna. De tycker att allt borde vara lite mer som innan 1808 då man inte löste några psykiska problem genom tramsiga blogginlägg utan genom hårt arbete, alkoholism och helst självmord. Idealet är någon slags sträv Hemingway som aldrig skriver om känslor utan bara beskriver vad som händer. Gäsp…alltså, jag försökte läsa honom, men det tar honom typ fem sidor att beskriva hur en sköldpadda kryper fram på en landsväg. Machojournalisterna föraktar bloggar för att de är för personbaserade men pratar trots detta bara om sig själva. Jag menar inte att detta nödvändigtvis måste vara könsspecifikt, men definitivt inte lika vanligt bland tjejer.  När man träffar nån kille så glömmer man ofta de minimikrav man vanligtvis har på människor och deras lyhördhet och självdistans. Jag träffade en mediaman som hade två självporträtt som han målat själv på väggarna. Det ena var ett inramat ansiktsporträtt med en svårmodig, hård men känslig min på hallväggen. På byrån bredvid sängen stod stod nummer två, en melodramatisk akvarell. Mediamän är inte ensamma om detta:  R Kelly har enligt uppgift en hel vardagsrumsvägg fylld med självporträtt. En annan mediaman jag träffade verkade betrakta sina artiklar som en större kulturskatt än dödahavsrullarna och beskrev sig själv som min idol, mejlade mig bara för att berätta när han var med på tv och om jag berättade något om mig själv så sa han ungefär ”jaså, det påminner mig om mig själv och när jag träffade min oerhört gode vän kulturministern, bla bla…” Och så gav han mig små visdomsord på vägen. ”…Isabelle, glöm inte att berömmelse förpliktar! bla bla….” osv. Ett porträtt av en naken tjej som han målat själv utgjorde tillsammans med ett foto av mamman lägenhetens enda kvinnliga inslag. När jag frågade varför 95% av böckerna i hans bokhylla var skrivna av män så sa han: ”det står väl massor av kvinnliga författare där! Mia Thörnblom och…öh…Mia Thörnblom!”

Hemingway

Update: En av mediamännen jag nämner ovan mejlade en rättelse. Han har fyra självporträtt på väggen, inte två.