Ni vet den där beryktade DN-artikeln om lifestyleparet som bor i en vindsvåning och tror att de lever ekologiskt och bara äter kryddblandningar från Peking? Jag gjorde min egen version. Låt mig presentera:
Sanitära olägenheter på Hisingen har blivit ett sätt att leva
Isabelle Ståhl vänder vant de mjuknade morötterna i stekpannan. Fiskpinnar 0ch dekorativa salladsblad lierar sig med en gammal lök från frysen. En skvätt trögflytande mjölk får fullborda verket.
- Det här möglet kan väl inte vara giftigt? Ost ska väl vara lite möglig, säger Isabelle eftertänksamt och slänger ned den i pannan.
Den trasiga köksfläkten har Newsec med flit låtit bli att laga och en tjock, brunaktig rök stiger ur stekpannan, för att sedan sprida den mustiga doften av cancerframkallande besprutningsmedel över takåsarna.
- I slutet av månaden så äter jag bara knäckebröd utan smör några dagar. Det är praktiskt, man blir smal och när man blir tillräckligt hungrig känns det lite som att vara full. Den här ketchupen köpte jag på Willys förra året, säger Isabelle och korkar upp en tetra vitt vin, tillverkad på druvan Castillo de gredos. En aromatisk bouqet av jäst lik stiger ur förpackningen.
–Man vänjer sig vid grannarnas förtvivlade gråt, den brukar avta framåt halv två på natten, säger Isabelle och blickar ut över sina 9 kvadratmeter med lyxigt brunt plastgolv och lingonsyltfläckar.
Efter sina åtta månader tillsammans har kollektivkamraterna Sara, Torbjörn och Isabelle utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak. I vardagsrummet står soffor från Blocket i ett mörkgrönt skinnliknande plastmaterial och på väggarna hänger gamla tidningar för att det inte ska eka så mycket. Den smakfulla minimalismen gör sig bra mot gammal ouppäten mat som tronar i dekorativa högar under soffbordet. Här och var har Torbjörn arrangerat vackra stilleben av ölburkar, chipspåsar och clementinskal.
– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval. Det är till exempel först nu som jag köpt en madrass. Förut sov jag på en filt på golvet, säger Isabelle och ler lyckligt vid tanken på den tre centimeter tjocka Ikeamadrassen Vadmal.
Den fasta inredningen är diskret men sofistikerad. Isabelles mamma har inte hjälpt henne att sätta upp gardinerna ännu. De ligger på hennes golv tillsammans med en 0framkomlig röra av kuddar, använda gamla tallrikar, tidningen Nöjesguiden, datorsladdar, bullformar, ett brev från Kronofogden och några andra oöppnade kuvert från olika myndigheter som Isabelle ”ska ta tag i sen”. Ljuset silas in genom fönstrets dovt bruna hinna och vi blickar ut över den hisnande utsikten, en parkering där det de senaste månaderna ”bara har skett ett par tre fyra våldtäkter och interna knarkstrider”. Några barn springer runt i cirklar och skriker och kastar glasflaskor på varandra. Eftersom frysen slutar fungera ibland så tinar ofta maten för att sedan frysas ned igen. Isabelle är inte orolig för att främmande bakteriestammar ska angripa hennes mat och berättar lugnt att köttet av märket Willys ”ändå redan var för gammalt när hon köpte det”. I badrummet har en silverfiskfamilj byggt bo i handfatet. -Vi funderade på att skaffa fler djur, men jag gödde mitt älsklingsmarsvin till döds i fyran och är inte riktigt redo än, förklarar Isabelle eftertänksamt. Till andra exklusiviteter hör en toalett med i stort sett fungerande spolningsknapp. Ytterdörren är en halv centimeter tjock och gjord av plywood. På granndörren hänger en välkomnande skylt med texten Om hunden anfaller, ligg stilla tills hjälp anländer. – Det blir en sådan känsla av intimitet när man hör knarkbråken i trapphuset och varje ord av grannarnas könsordsgräl. Det är nästan som att vi känner varandra, fastän ingen hälsar i trapphuset, säger Isabelle.
En felmonterad klädhängare från Blocket utgör ett av sovrummets egensinniga små konstverk. En utvald samling spritflaskor har fått sin plats i sängen, som känns ungefär som ett grustag efter Isabelles många spontana brödmellanmål.
