Daily Archives: september 30, 2010

Min senaste litteratursida i Nöjesguiden

Josefin Palmgren – Engångsligg
Bonniers

Den där kladdiga känslan av att bli påkommmen som kan dyka upp när man väljer Hipstamatic-livsstilsbilder från helgens fester till facebookalbumet och  undrar vilka som kan få en att framstå som mest sval och distansierad till tillvaron, den påminns jag av när jag läser Josefin Palmgrens debut. Hon återger träffsäkert den där sortens självdistansierade resonemang som unga innerstadsmediamänniskor går runt och är självbelåtna över. Vad signalerar man när man nonchalant berättar att man ofta blir igenkänd av bekanta som man inte kan namnet på och att det nog beror på att man har ett så konstigt utseende? Man berättar implicit att man har många vänner och dessutom inte bryr sig om att man ser konstig ut. Palmgren är skarp i metaiakttagelser av hur allt man säger är listigt utplacerad rekvisita, krokar som både kan fiska upp bekräftelse och sticka någon i ögonen. Ändå känns på något vis hela boken som det där genomtänkta facebookalbumet som inte ska se genomtänkt ut. Huvudpersonen verkar ha sådan distans till allt och redovisningsskyldigheten tröttar ut mig, uppradandet av människor och deras kvalitéer är mer ett smakfullt arrangerat copywriter-urval än en dissekering. Jag saknar psykologiserandet och närgångenheten. Eller kanske så är hennes text snarare väldigt närgången men utan att våga titta läsaren i ögonen.  Jag känner mig oberörd som inför en Acnereklam av hennes självdistansierade betraktelser. Det nihilistiska engångsligget som metafor för hela livet är vacker men tas aldrig på tillräckligt stort allvar. En mening som ”Man blir räddad helt enkelt. Räddad genom att knarka bekräftelse” känns som hämtad ur ett random oengagerat blogginlägg. Huvudpersonens odrägliga namn, Klementin, gör henne inte direkt lättare att tycka om. Det finns någon slags hipsterkäckhet mellan raderna som jag inte riktigt okar med. Hon hinner före hela tiden, det hade blivit intressantare om hon stått kvar och väntat på känslan. Hon beskriver hur pinsamt att säga hejdå till alla på jobbet, det räcker ju med att säga hej då till en och sedan nonchalant glida ut Den blodfattiga självmedvetenheten känns efter några sidor som de där raljanta indiesvala Skunkdagböckerna som jag känner mig frusen av att läsa.

Huvudpersonen är lite busigt lagomcrazy utan att vara socialt missanpassad, alla vassa kanter är avfilade. Det finns inget äckligt, inget som inte matchar. En karta antidepressiva sticker smakfullt ut ur vintageväskan som en pikant accesoar till mockajackan och t-shirten med berlinmursmönster. Det finns ett tempo och  en blixtrande humor i boken som förlåter en del och när Palmgren förklarar att hon aldrig ligger med en person utan alltid bara med ett bra skämt så blir jag förtjust på samma sätt som när jag läser Bukowski och andra cyniska realister. Jag tänker att problemet är att debuten kom för tidigt. Den hade gjort sig bra som blogg, där hade avsaknaden av berättelse och hudlöshet inte känts lika påtaglig.

Therese Bohman – Den drunknade
Norstedts

Marina besöker sin vackra syster Stella och hennes författarman Gabriel i deras lyxiga hus på landet. De är livsstilsmagasinens människor: Stella har alltid varit duktigare och smalare än Marina som läste och älskade Gabriels böcker många år innan de träffades första gången. Plötsligt skrider en attraktion fram mellan Marina och Gabriel.  Juliettan får allt att kännas som en dröm. Sveket mot Stella är ett förtroende som de bygger mellan varandra. När Gabriel tittar på Marina så blir hans blick inte mjuk och ömsint som när han ser på Stella, den blir svart och begärande på ett sätt som gör Marina sorgsen och attraherad. Hans hora och madonna-issues bränner mellan raderna. Therese Bohmans vilsamma, eleganta språk är så fullt av kärnfulla förklaringar av känslor och ljud. ”Hon ser ren och krispig ut”. ”Det frasar dämpat”.  Jag vilar mig i stämningarna och beskrivningarna i den dönde naturens jäsande värme och  samtalen som skaver av allt det osagda. Ibland känns dialogerna nästan lite väl sparsmakade. Naturen känns allt mer närgången och påträngande, som om den vore en av karaktärerna. När rötmånaden och förruttnelsen inträder så blir den ful och hotfull och börja lukta fränt. Jag glömmer världen medan jag läser. Helst skulle jag vilja använda ord man brukar använda för amerikanska actionthrillers för att beskriva tempot, ändå springer det aldrig i förväg utan aldrig inväntar lugnt katastrofen.

Claire Colebrook – Gilles Deleuze – en introduktion.
Bokförlaget Korpen
Deleuze är filosofins Lady Gaga. Hon är omöjlig att definiera eftersom hennes identitet är blivande snarare än färdig och statisk, hon blir det som hon för tillfället gör och hon rör sig obehindrat mellan kön och uttryck. Hon personifierar Deleuzes tankar om identitet, begär och subjekt. Det här är en så lättgriplig guide till den just nu trendigaste obegripliga franska filosofen att till och med den mest alkoholdementa hipster med Dan Brown i bokhyllan kan förstå. Om man vill ha chans till hångel med snygga svårmodiga människor i tweedkavajer så är boken ett oumbärligt vapen.