Dagsarkiv: september 10, 2010

Min senaste litteratursida i Nöjesguiden

(Sidans samtliga texter kan läsas i papperstidningen som finns i de obehagliga innerstadsområdena i Gbg, Sthlm och Malmö):

Johan Norberg – Den eviga matchen om lyckan
För ett par deccennium var lyckan ganska bortprioriterad av forskningen. Nu har den istället blivit creddig vetenskap och finkultur, med en flodvåg av självhjälpsböcker i släptåg. Detta undersöker Johan Norberg i en tät idéhistorisk resumé. Boken är fylld av fun facts om olika djur och insinuanta liknelser med människor: eftersom hamstrar tycker om att springa i sina hjul så är människor som gladast när de är småföretagare, ungefär. Kavata, kliniskt nyliberala studier och klatschiga procentsatser bevisar att det mesta är upp individen och hennes förmåga att distrahera sig från olyckan, genom att komma ut och träffa folk och göra saker man är bra på. En del känns fyrkantigt och förenklat, men samtidigt befriande: Norberg avdramatiserar lyckan. Den är inte någon mystisk, platonskt bortomvärdslig plats som väntar vid vägens slut, snarare är den resan dit.
Det ordnar sig. Ibland är det den enda onelinern som vi vill höra, vi från åttiotalet som växte upp med Vecko-Revyns känslodissekerande personlighetstester och fick självhjälpsböcker i julklapp, vi som lärde oss sönderanalysera varje tanke och känsla som ilar genom kroppen : mår jag så bra som jag skulle kunna må? Vi uppfostrades till att alltid oroa oss för säkerhets skull. Norberg tar upp forskning som visar att det kan vara bra att ha en överdriven tro på att man har kontroll över tillvaron och att framtiden är ljus. Detta förenklas möjligen av att födas i en ombonad villaförort istället för i ett pakistanskt barnhem utan möjlighet till skolgång, men det är ändå en ganska övertygande optimism. Norberg framhåller teorier som påvisar att vi egentligen mår bättre än vad vi tror om vi bara slutar känna efter så mycket eftersom introspektivt analyserande av den egna situationen är snabbaste vägen till oroskänslor. Det finns något trösterikt i den tanken. Vår hets efter att vara så friska, nöjda och tillfreds som möjligt blir värre av att vi hela tiden frågar oss om vi mår så bra som vi kan.
Norberg visar med sina älskade amerikanska studier att människor inte skulle vilja bli av med jobbet även om de blev miljonärer eftersom sysslolöshet föder olycka. Arbetets betydelse för välmåendet exemplifieras med en stad i Österrike där medborgarna under depressionen gick på a-kassa och blev passiviserade och deprimerade på grund av bristen på sysselsättning. Man kan fråga sig hur arbetet har kunnat bli det enda sättet att existera, varför avsaknaden av det genererar identitetslöshet och apati. Eftersom en så stor andel av vår tillvaro äts upp av arbetet finns väldigt lite tid kvar efter det till att utveckla andra intressen, möten, beteenden och behov.
För att påvisa hur enkla faktorer som avgör vårt mående tar Norberg upp rön som visar att de flesta människor upplever sina liv som bättre dagar då solen skiner. Men det finns nyanser som procentsatserna glömmer: solsken kan ge dåligt samvete och mindervärdeskomplex åt den som känner sig vemodig, den kan få det att kännas som att livet pågår där utanför någonstans bland de lyckliga och initiativrika. Antalet självmord höjs under sommaren och våren. Att läsa Karin Johannissons Melankoliska rum som komplement till den här boken kan vara en bra idé.

Gunnar Blå – Övervakningen
Om man är det minsta intresserad av spionromantik eller film noir så bara måste man läsa den här korta och svindlande vackra romanen. ”Carl” är på jakt eller kanske flykt genom Europa med tåg, amputerad och iklädd trenchcoat. Genom minnesförlusten ilar fantomsmärtorna genom honom och allt tyder på att han har ett förflutet även om amnesin gör det omöjligt att vara säker. En saknad blixtrar genom kroppen när han ser våldet i tabloiderna. Han beter sig som en agent och uppfattas därför så, men det finns inget uppdrag, ingen uppdragsgivare. Han utbyter information med kliniskt leende franska kvinnor på anonyma caféer men aktar sig för att fråga något, för när man frågar ger man svar, när man tar emot så sänder man. Minnesförlusten får övervakningen att kännas som en trygg existensbekräftelse. Gunnar Blås stillsamma språk är hudlöst och svindlande vackert . Romanen lånar spionthrillerns kropp och fyller den med uppfläkt sorg och existentialism.

Den osynliga kommittén – Det stundande upproret
Helst vill vi inte ändra på något alls, vi som föddes efter 1985. Kanske beror det på nittiotalets välfärdsnedmontering och att allt i våra liv är nomadiska vikariat. Kanske beror det på vår jagfetischism och övertygelse om att vi kommer att slå igenom snart. Därför känns det vederkvickande att att läsa det revolutionsromantiska franska manifestet Det stundande upproret. Det är en mörk dystopi om gör upp med ett jagfetischistiskt samhälle gjort av glas där arbetet är det enda sättet att existera, där övervakningen och det sociala sönderfallet får förorterna att brinna. Samtidigt är det en revolutionär, hoppfull manual. Den beskriver elegant vår civilisations brustna sociala kitt där det enda vi håller fast vid i vår kliniska isolation är vårt jag, som vi naivt tror är permanent i en värld i ständig övergångsfas. Vi jobbar allt mindre med att producera något och samtidigt jobbar vi hela tiden, genom att alltid vara tillgängliga. Vår enda produkt är oss själva, ett anställningsbart pr-smart projekt. Vi är lurade av vår civilisations jagbesatthet, för jaget är ”på varje sätt bundet till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.” Kapitlen som diskuterar jagbesatthet och arbete är intressantast. De andra känns raljant förenklande och mindre nydanande. Boken har beskrivits som farlig av den amerikanska nyhetskanalen Fox och är ett måste för alla med något som helst intresse av sin civilisation och dess eventuella framtid.

Isabella Löwengrip – Egoboost – Blondinbellas överlevnadsguide för unga tjejer
Blondinbellas självhjälpsbok är lite som ett möte mellan den feministiska 90-talsantologin Fittstim och filosofen Ayn Rand. Den senares tanke om att frasen Jag älskar dig förutsätter ett jag genomsyrar Isabellas tankar om hur viktigt det är att leva för sig själv i första hand. Hon beskriver hur svårt det är för unga tjejer att leva upp till kraven på att leva ett lika spännande liv som i The Hills, att alltid vara ute på helgerna och samtidigt vara smal, ha en pojkvän och exemplariska betyg. Hon beskriver målande tillfällen då hon har upplevt sin kropp som kantig och ful från alla vinklar och hur hon tog sig ur sin dåliga självkänsla. Råden bjuder tyvärr sällan på något djupare analys, men hennes öppenhjärtlighet imponerar och boken känns sympatisk och nödvändig i en tid då den duktiga flickan åter har blivit ett ideal.