Abgereist

Ikväll avreser jag till Krakow, Ukraina, Tjernobyl, Odessa och Istanbul på semester tillsammans med kära Chrisk och Johannes. Min mobil avled igår så jag nås förmodligen bara på mejl. Jag har aldrig rest såhär innan, när alla andra reste iväg strax efter gymnasiet så pluggade jag och skrev samt var kär och stadgad på 24kvm2.  Jag orkade inte läsa Birgitta Stenberg då för jag blev så avundsjuk på alla världar hon besökte, oberoendet och obetänksamheten. Nu älskar jag hennes böcker, särskilt Alla vilda och Fritt förfall. Jag känner igen mig i hennes världsfrånvändhet och egoismen som följer av det intensiva skrivandet, det som tröttar ut omvärlden. Hon är så nomadisk men samtidigt alltid starkt närvarande och kännande, aldrig distansierad och inte rädd för att bli beroende men samtidigt reser hon sig med sådan lätthet ur varje tillvaro för att bosätta sig i nästa.
Jag har alltid drömt om att bli full på parkeringsplater i östeuropa och nu är jag nästan illamående av resfeber, snart kommer jag att vara utan internet och lämna kvar allt hemma. När man är utan internet och på besök i okända städer blir man inkognito och glömmer bort vem man brukar vara hemma och vilken röst man brukar ha. Allt därhemma känns inte bara länge bort utan också som längre sedan.

Obs:

I senaste numret av musikmagasinet Opus skriver jag om vad Spinoza,  Schopenhauer, jag och Nietzsche mfl tänkte om musik och hur den affekterar. Finns tyvärr inte på nätet. Åh, jag gillar att använda ordet magasin istället för tidning nästan lika mycket som jag föredrar publicist framför journalist.

Skräcken för att bli avföljd

Jag var tolv när Skunk hade sina glansdagar. Då tyckte jag att det verkade för otäckt medvetet och hippt för att jag skulle våga gå med. Presentationstexterna var underliga och dubbelironiska och fulla av skämt som jag inte förstod var referenser till filmer och låtar från en värld fjärran min. När jag äntligen vågade gå med i Skunk i februari i år blev jag överförtjust. Trots min kärlek till kommentarfält och den berusande omedelbara njutningen som en bekräftande och förstående kommentar kan ge så var Skunkdagbokens avsaknad av kommentarmöjligheter befriande. Det ger känslan av att skriva i ett nästan hemligt rum med små fönster till skillnad från bloggens  terapirum i ett skyltfönster. Frånvaron av besöksstatistik gör det ovisst huruvida någon ens har läst. Min impulskontroll blir lägre där och jag är inte så betänksam för hur hudlös kan tillåta mig att vara i texterna. Funderar inte lika mycket över hur jag kommer att behöva stå för det jag skrivit efteråt, hur baksmällan kan bli och hur texterna skulle kunna kontaminera mitt varumärke. Att skriva emotionella texter om postrelationstillståndet kan bli för kladdigt och ömkligt på en blogg när den blivit ens främsta marknadsföringskanal.

Twitter är hårt. Man blir omedelbart avföljd om man inte är tillräckligt intressant eller självmedveten eller distansierad eller rolig eller seriös eller avslappnad, det är så svårt att veta exakt vad man gjorde för fel.  Knapptryckningskärleken är varm och grym. Avsaknaden av den blir en så tydlig avståndsmarkör. Om inga replies kommer känner jag mig ospännande och undrar vad jag ska göra annorlunda nästa gång, fast följarnas tystnad i själva verket kanske inte alls berodde på likgiltighet eller avståndstagande eller ogillande, de kanske bara inte såg.

När möjligheten att bli kommenterad finns förändras skrivandet. Man riktar sig till en receptor istället för att diskutera med sig själv. Man ställer kanske frågor i texten istället för att anstränga sig för att hitta lösningar och nya perspektiv själv och vända och vrida på känslor och tankar. På skunk kommer ingen att skriva något smickrande om hur modig man är som lämnar ut sig. Med bloggen lär man sig snabbt vilka inlägg som blir populära och stormade med kärlek eller ogillande. Det är inte hatarna som är värst, det är avsaknaden av respons. Det är så enkelt att skriva en kommentar. Om ingen säger något kan jag oroligt fundera länge på vad specifikt som gjorde inlägget så ointressant att alla förhöll sig likgilta. Så känns det aldrig på skunk.

Nu läggs Skunk ned och det är lite sorgligt. Läs gärna vad Rasmus och Skunkgruppen skriver om saken.

Närmandet

På natten tar det två timmar att gå från en dansbåt i centrala Göteborg hem till min nya lägenhet på Hisingen. Det är en helt perfekt mil. Dåsig, vemodig lycka rusar genom min dansvärkande kropp som på autopilot rör sig under monolitiska broar, över en kanal, längs cementsår. Vet inte vilken fas i nedbrytningsprocessen vinet är i, kanske håller enzymer på att dränera alkoholen på väte så att den ska bli acetaldehyd, den mest utmattande passagen. Älskar  vagnspåren i asfalten som förtroligt leder mig rätt. Jag hittar hem men vet egentligen inte alls var jag är. Det är extatiskt. Samförståndet med den vaknande naturen, släckta fönster i villor och tysta lekplatser, skelett innan allt materialiserar sig.
Jag tänker på Ernst Jüngers bok Psykonauterna som på många sätt är en varning för rusmedlens skadeverkningar men också en studie i hur man kan använda dem för att glänta på tillvarons dörrar. I våra mest försvagade tillstånd kan vi uppleva Närmandet, försvagade känner vi som mest. ”Att man lämnar verkligheten för att njuta är betydelselöst, rent av skadligt när det gäller Närmandet. Man kan endast närma sig det absoluta, inte vistas där.” Himlen ändrar färg över mig och nyansen släpper mig närmare, jag tänker på ordet glänta som kan betyda både en handling och en plats. De dova granhorisonterna välver sig högt i fjärran och man måste ta sig upp på dem för att få veta vad som finns bortom. Skåne tråkade ut mig eftersom allt där var förutsebar åker utan träd som skymmer sikten.
Män i taxibilar passerar och vill att jag ska åka med dem, jag tänker på allt som kan hända när man går ensam innan alla har vaknat. Det gör förstås upplevelsen storslagnare. Jag har inget att försvara mig med, hudlösheten gör att allt känns ännu mer.
Jag ska snart åka till Östeuropa. Jag tyckte inte om andra länder förut. Det kändes som en risk att åka för långt när allt jag behövde fanns på 24 kvm. Lyckan var av porslin. Världen var överblickbar men blev med tiden så trång och sorgsen. Nu finns inget som håller mig tillbaka.

”Viktigare är en annan förutsättning för friheten. Det fanns ingen dödsfruktan. Och därmed förändras världen. På den tiden fanns mycket plats och föga fruktan. (…) Idag finns allt mindre plats och allt större fruktan. (…)  Den som vill ha friheten gratis, avslöjar att han inte förtjänar den.”

Som en gammal bekant

Jag träffade honom på ett kafé och hann inte ens beställa innan våra två år ihop började trängas i halsen. Historien är en glasvägg mellan oss. Den får hans konturer att växa sig grövre, främmande, som någon utifrån på tillfälligt besök. Jag vet inte längre om hans frågor ställs av nyfikenhet eller omtanke.
På kvällen ler jag kantigt och dricker blaskig bjudöl på en lättsam tillställning som är bra pr. På vägen hem genom ett oberört Malmö i exakt samma skymning minns jag hur det är när man nyss har börjat träffa någon. Det handlar om ett slags hackande av hjärnans sätt att förhålla sig till andra individer. Just det område som får oss att göra skillnad på oss själva och andra andra desarmeras och stängs av när man blir kär, ser jag på Kunskapskanalen. Vederbörande upphör att vara den andre, den blir ett organ som kroppen inte vill stöta bort. Man börjar identifiera personen som lika trygg och bekant som den egna världen, en plats där man finner samma närvaro, hemmastaddhet och därhet som i sig själv. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma sak som händer när man använder ett verktyg och det upplevs en del av armen, en förlängning av kroppen.
I början känner man sig så spännande och viktig. Allt är så speciellt och angeläget, saker man gjorde som barn och saker man tänkte på bussen, man blir en så intressant person. Therese skriver fint om det där. Det stora intresse man känner för den andra genereras av en vilja att komma så nära att man inte längre är två. Det är så märkligt att när man kommit dit så önskar man sig ofta tillbaka, till den tid då man var främlingar.

Farväl till Malmö

Lockad av berättelser om snabba bilar, vin och vackra män lämnade jag allt för att uppfylla den amerikanska drömmen i mediavärlden. Det förlovade landet visade sig vara korrupt och skoningslöst. Gemenskaperna var starka men flyktiga. Jag började sakna plugget. De senaste månaderna har jag levt nomadiskt på flykt mellan gästsängar hos kompisar och obekväma besök i Malmö. Alla gator där  gör fortfarande ont, alla parker hemsöks av våra promenader. Att gå och handla mat på Hemköp för en person är så bakvänt. Det är inte längre min stad: den är hans och hennes, platsen där de träffades, deras framtid.  När jag går hem från en fest så lyser det där höga huset i området där jag vet att de bor blått mot kvällshimlen  och det värker i ögonen.  Sprit och hög musik  och ansiktslösa hotellrum har varit min tillflykt, bara i 320km/h har jag känt mig hemma.  Nu längtar jag efter ett tillbakadraget liv i stillhet och ro så att jag kan odla min trädgård.

Därför har jag sagt upp mig som chefredaktör för Nöjesguidens malmöupplaga och blir istället litteraturredaktör på samma tidnings riksupplaga med början i julinumet. Det känns fantastiskt. Jag ska dessutom plugga idéhistoria B i höst. Det har inte funnits någon litteraturdel i NG på ett tag och idén var min, så jag hoppas att det kommer att gå bra trots bristen på förebilder inom Firman. Jag kommer att lämna det förlorade Malmö och flytta till Göteborg snart. Ett litet kollektiv med en vegetarian och en vegan i den hårda hooden biskopsgården, också känd som boskapsgården, väntar på mig. De är snälla och kommer att låta mig äta kött, så jag behöver inte gömma det under sängen. En ny stad där ingen vet vem jag har varit.

Citizen Kane <3

Hutlöst hudlös

Vissa dagar är Lady Gagas nya låt allt man behöver.  Kanske om vi var de sista i världen,  kanske om det blev jordbävning. Det jag älskar med Gaga förutom hennes excentrism är att hon vågar låta desperat. Hon har tusen masker och är samtidigt hutlöst hudlös. Det är befriande med kvinnor som inte sväljer smärtan och ler, de som vågar be och vara pinsamt angelägna, som Caroline af ugglas med sin låt Snälla. De som struntar i lutherskt tröttsamma påfund som stolthet och värdighet, de struntar i risken att bli befläckad genom att uttrycka för mycket känslor och ge för mycket av sig själva. Jag har sedan länge slutat rädslas: det finns ju inget som kan befläckas eftersom jaget inte är konstant, jag är inte densamma som igår.
Jag minns gymnasiet då tjejkompisarna krävde att man alltid skulle vara för fin för alla killar: det fanns en slags hederskultur i det, att sväva högt ovan killarnas och de egna begären, att bevara sin mytiska status som svåråtkomlig och väsenaktig. Jag är övermätt på svaghetsföraktande självhjälpsböcker som deklamerar att när man är needy och söker bekräftelse  från någon så beror det bara på att man inte älskar sig själv tillräckligt mycket. Behov av andra människor går ju nämligen att träna bort menar självhjälpsförfattaren, kanske genom att ta en promenad och komma ut ur huset, som Johan Norberg skriver.
Mäns desperata oden till idealiserade väsen däremot betraktas som nödvändiga för konsten. Jag tänker på alla texter, från Sune till Petrarca, som handlar om ikoniserade tjejer som blinda passerar i korridoren med fladdrande guldhår och skrattar obrytt med sina tjejkompisar utan att ens notera den manliga textförfattarens omaskerade utfläkta beundran. Jag tänker på Robyns nya fina Dancing on my own, att som tjej berätta att man står i ett hörn av dansgolvet och tittar på och längtar är så modigt.