Homoerotik i mainstreamfilmen

Det gick rykten om att Guy Ritchies nya Sherlock Holmesfilm skulle innehålla en flirt mellan Dr Watson och Sherlock Holmes. Tyvärr så var väl tönt-sponsorerna inte villiga att stå bakom ett sådant projekt, så vänta er inget hångel. Homoundertonerna genomsyrar ändock starkt vissa scener, som Holmes maktlösa besvikelse över Watsons (hetero)bröllop och hans flytt från deras gemensamma bostad. De har levt länge som sambos och nära vänner. Den aspigt nördiga,  lätt socialt handikappade Holmes verkar kunna handskas med verkligheten lite mer smärtfritt med Watson vid sin sida. När den senare beslutar sig för att lämna deras okonventionella livsstil och assimilera sig till den borgerliga heterosexuella äktenskapsinstitutionen krossar han deras normbrytande alternativa familjekonstellation och upphör att vara Holmes  livskamrat. Sherlock uttrycker tydligt  sitt missnöje med Watsons flytt genom att påpeka hur ospännande hans liv med den tillkommande kommer att bli och hur tråkig hon är. Jag hoppas att de svårmodiga blickarna mellan Robert Downey Jr och Jude Law kommer att förverkligas i köttet i den tydligt påannonserade uppföljaren och att fler mainstreamfilmer börjar inse att ickeheteronormativ romantik inte är någon slags cancer.
Filmen var för övrigt sevärd över förväntan. den puttriga viktorianska höststorstadskänslan gifte sig perfekt med den gotiskt tim burton-aktigt mörka apokalypsstämningen. Sherlocks excentrism och misantropiska världsfrånvändhet framhölls markant vilket gjorde mig förtjust.

Watson:  Holmes, does your depravity know no bounds?
Holmes: No.

Glitter – ett farligt hot

Mitt glitter har nu spridit sig till

• karins laptop, madrass, spegel och jacka, göteborg
• oräkneliga sängar i lund
• samtliga klubbar och bostäder i centrala malmö
• lägenheten där vi sov i berlin
• Lisas ansikte, göteborg
• chrisks spegel, göteborg
• isobels barn, stockholm (ett barn som jag inte ens träffade när jag besökte henne)
• dalias kläder, ängelholm
• rasmus katt, stockholm

Månader efter att jag sagt farväl till en person så upptäcker den ett lömskt oborttagligt glitter på sin kropp, sina kläder eller sitt möblemang. Det är min glitterögonskugga som stannat kvar som ett stjärndammigt eko av en framliden natt.  vissa kanske finner det något irriterande med den typen av barbie-estetisk brännmärkning,  men jag försöker få dem att se det positivt: som om min ande vandrar med dem var de än går!  Joh. 1.14 ”och Ordet (Jesus) blev kött och tog sin boning ibland oss…” (eh, hybris, någon?)

Det glimrar till i det trötta ljuset från föreläsningssalens lysrör och påminner om att natten aldrig är långt borta. Lite som en en slags förlängning av mig, en påminnelse om att jag när som helst kan dyka upp som ett överraskande kärnkraftskaos. Som lisa sa, de borde vara glada att det är glitter och inte hollandaisesås! eller könssjukdomar. Jag vill påpeka att det inte behövs någon närkontakt för att glittret ska smitta, det räcker med att vara i samma rum som mig någon minut, ungefär som med luftburen influensa. Kanske är halveringstiden för mitt glitter ungefär samma som för det radioaktiva nedfallet i Tjernobyl:

Det som skiljer de radioaktiva nukliderna är deras typ av sönderfall och halveringstid – som kan vara allt från några sekunder till tusentals år.

Även spridningen av mitt glitter har similariteter med Tjernobylnedfallet. här är en karta över dess ungefärliga spridningsradie:

Som ni ser har glitternedfallet rört sig ut från orter jag bevistat, mot orter som vänner till vänner jag har träffat bevistat och sedan mot östersjön och nordhavet.

be very afraid