Daily Archives: oktober 16, 2009

Lite Wagner såhär innan helgen

Wotan_takes_leave_of_Brunhild_(1892)_by_Konrad_Dielitz

Weiche, Wotan! Weiche! Flieh’ des Ringes Fluch!
(Retreat, Wotan! Retreat! Flee the ring’s curse!)
Rettungslos dunklem Verderben weiht dich sein Gewinn.
(Hopelessly dark ruin dooms you its gain.)

I den här Wagner-arian ur Das Rheingold varnar  jordgudinnan Erda överguden Wotan för att hans obetänksamma och egoistiska strävan efter rhenguldet kommer att leda honom i fördärvet.  Han bör slita sig ur ringens förhäxning och bli oavhängig den.

Detta ignorerar han såklart glatt. Varför lyssna på någons moraliserande drapa om faran med framgångssträvan och blind hängivenhet? Idén om att ledas i fördärvet om man låter impulserna bestämma är hämtad ur den reaktionära antika grekiska dramaturgin. Nietzsche tänkte sig förresten att dramat skapades för att ge brottet värdighet.

Varför är den där svalt platonska medvetenheten och oberoendet alltid att föredra?    Naturligtvis innebär beroendet och konsekvensignorerandet att man avsäger sig fast mark under fötterna och riskerar att förlora en del av sig själv. Men det är något som Wotan förmodligen är medveten om.  Det finns inget fast inre ur-jag som bör bevaras nitiskt.  Dionysus kropp slets sönder av titanerna och sedan återuppstod han.

Ibland känns det som att många upplever sig bära på någon slags arvssynd som de måste gottgöra genom att avhålla sig, ta ansvar för alla, vara förutseende och måttfulla.

392px-Ring14

Guldet är symbolen för världens ursprungliga naturtillstånd och balansen i tillvaron, en naturresurs som inte får förstöras. I början av Rhenguldet vaktas guldet av floden Rhens tre döttrar. Kanske är naturtillståndet, det balanserade, det ursprungliga, inget man bör vara så förtvivlat mån om att bevara? Kanske är förändringen ingen katastrof.

Caspar_David_Friedrich_006

Jag tänker på Caspar David Friedrichs The polar sea. Jag tänker på hur skeppet ligger kantrat i det frusna klippliknande ishavet, hjälplöst uppslukat, avstannat i tid. Hur det vid en första anblick ter sig som en manifestation av den yttersta katastrofen. Men isen hade inget ont uppsåt, den är likgiltig och evig. den finns där före och efter oss, precis som döden. Den är ingen katastrof, den illustrerar bara en förflyttning från en plats till en annan; storm till stiltje, vansinne till lugn, liv till död.

Wie alles war, weiß ich;
wie alles wird, wie alles sein wird, seh’ ich auch,
der ew’gen Welt Ur-Wala, Erda,
mahnt deinen Mut.
Drei der Töchter,
drei der tur-erschaff’ne, gebar mein Schoß;
was ich sehe, sagen dir nächtlich die Nornen.
Doch höchste Gefahr führt mich heut’
selbst zu dir her.
Höre! Alles was ist, endet!
Ein düst’rer Tag dämmert den Göttern:
dir rat’ ich, meide den Ring! …
Ich warnte dich; du weißt genug:
sinn’ in Sorg ‘ und Furcht!öchter,

As everything was, I know;
how is everything, as will be all, I see also,
the eternal world, great-Wala, Erda,
urges your courage.
Three of the daughters,
three of the tur-erschaff’ne, gave birth to my bosom;
what I see thee by night, the Norns.
But the greatest danger leads me to-day
themselves thee.
Listen! Everything that is, ends!
A düst’rer day dawns to the gods:
You I advise, avoid the ring! …
I warned you, you know enough:
‘meaningless in Sorg’ and fear! öchter

och sry för den usla översättningen men google translate gillar tydligen inte wagnertexter.