Hur man blir såhär

Jag tror jag vet varför jag har så lätt att bli dionysisk och oanständig och bryta mot de sociala konventionerna. En gång när jag var fyra tog mina föräldrar mig till en leråker och så fick jag böka hur mycket jag ville i leran. Jag hade drömt om det hela mitt liv. Jag hade bävernylonoverall och tumvantar. Det var mörkt och kväll och oktober och jag behövde inte oroa mig för om någon skulle se. Jag rullade mig lyckligt runt i den chokladigt smetiga mjuka lergröten och förenades i en slags transcendens med den skånska åkern. Det var fantastiskt. Ibland älskar jag mina föräldrar.

Ex nihilo

I förrgår satt jag på ett tåg från stockholm och såg granar och färgskiftande träd glida förbi i pre-höstdiset utanför och jag blev hög på situationen. Den senaste tiden har jag fått uppleva allt det som jag har kämpat med blodsmak i munnen för under fem års tid. jag får internetta på ett tåg mot stockholm, skriva om filosofi och få betalt för det, äta gratismat på fester och sova med någon som jag vill leva med föralltid.

Och det är så otroligt att tänka på att för bara fem år sen gick jag på discon ute på landet där jag blev sparkad på och kallad hora. och för tre år sedan gick jag i ett mörkt kolgruvegymnasium där jag fick skäll av lärarna om jag använde för svåra ord och dog långsamt inombords av ämnen som Industrilokalisering och Matte c och verkligheten skavde.

och ibland på rasterna brukade jag smita in i ett hemligt datorrum och gå in på Copyriot och försöka förstå de långa vackra orden bara för att de påminde mig om en annan värld.

I’ve seen the deserts, every grain of sand
I’ve slept in every forest known to man
In order to win you have to sacrifice
And I have died to stay alive