Dagboksinläggen man vill glömma

seventeen-magazine

Igår bevistade jag en liten sammankomst där alla hade tagit med sig sina dagböcker från skoltiden och läste högt ur de värsta partierna. Efter några glas vin så vågade även jag öppna upp den kloak av tonårsångest som gömde sig i en av mina svarta skrivböcker från 14-17-årsåldern, den period jag brukar benämna som mitt livs medeltid; emo-mörker, emotionell svält, digerdöden helt enkelt. När vi skrattade högt åt varandras melodramatiska formuleringar kändes det så bra, som att det inte var meningslöst, allt det där som hände då. Så, jag gör en Lars Norén och publicerar några utdrag nedan. Jag vill uppmana alla blogghomies att göra samma sak.

Åh vad jag är trött på allt. Ingen bryr sig, bara mina föräldrar, och jag får inga vänner för alla hatar antagligen mig och jag blir aldrig populär eller omtyckt eller känd eller får en pojkvän, jag är tydligen för missanpassad för det. allt är finito, mörker, mörker. varför jag?

Mitt liv är besvikelsernas parad.

Åh vad jag är tjock! Lyssnar på Nålens öga med Kent, BRA att den handlar om barnmisshandel, bra att den slutar sorgligt. Alla mina kärlekshistorier gör det. Åh vad jag är trött på desperata omogna killar som är efterhängsna, (ett psyko på Helgon.net tillexempel). jag HATAR mitt liv just nu, allt är tråkigt tråkigt tråkigt bittert klaustrofobiskt pointless VÄNTAN, ett år till…nej, dö.

Jag och X pratade 3 timmar på msn och jag spydde ur mig allt om K och hon hade såklart varit med om samma sak fast en miljon gånger mer. MINDERVÄRDESKOMPLEX. uschfyååh vad fruktansvärt det var att höra om hennes underbara fantastiska liv. En miljon vänner killar blä blä. jag blir lycklig om en kille skriver till mig på msn, hon har fått långa oändliga kärleksbrev.

Jag pendlar mellan Absolut outhärdligt vill dö nu-stadiet och Uthärdligt. Söndagmorgon, gå en mil, plugga, msn, plugga, bulimikerartat ätande, Beckfilmen på fyran.

Allt som var mitt togs ifrån mig. Jag måste tänka konstruktivt, men hur lätt är det när mitt liv börjar om åtta månader?

Naturligtvis är det bättre idag, sorgen dunkar svagt, ett varmt blåmärke som börjar gå ner sig. Jag tog bort nästan alla bilder tills han bara var en msn-konversation där han log och log och ville komma hit och ville ville. Jag lever i ett färg-och smaklöst vakuum.

Var på Madison 18 med X igår och vi strulade, jävla skit. Kysste 22 killar, 22. Var med D och M innan det, sen stal vi mat på Hamnkrogen och vandrade runt i Båstad. Konstigt. Älskar att vara full, spriten är min bästa drömvärld. Verklighetsflykt.

Maginfluensa, ritade serier och deppade. Egentligen var han bara en fysisk kemisk reaktion i hjärnan. I’m fine without him. Det var så skönt idag att slippa skolan och ignoransen från samtliga populära killar och  utanförkänslor på lektionerna. bara jag och God channel på tv. Det är så rogivande på något sätt, deras nästan drogat lugna och enkelt konstaterande röster, den maniskt säkra blicken, löftena. Om de ändå varit mer trovärdiga.

About these ads

7 responses to “Dagboksinläggen man vill glömma

  1. Gott initiativ! Hoppas många hakar på.

  2. Jag slängde mina dagböcker när vi flyttade tillbaka till Sverige från USA. Allt innan 18 år är BORTA. Det finns lite varstans på nätet, men det är 1) inte lika utlämnande 2) ofta också borta.

    Dessutom ljög jag ibland även i min privata dagbok. Fegis.

  3. matilda gustavsson

    Isabelle, du är bäst! Även jag upplevde katharsis, och vi får köra konceptet snart igen, puss.

  4. Modigt att du vågar publicera dem. Igår hade jag själv högläsning av mina egna texter. Ska se om jag hittar något. Kanske ett gammalt kärleksbrev till något ex långt bak i tiden som jag ändå kan skända minnet av.

  5. Vilken underbar idé! Undrar om jag kan lyckas få ihop folk till en sådan kväll!

  6. Oj, hm. Jag hade inga känslor på högstadiet. På gymnasiet skickade jag alla kärleksbreven; möjligen kan jag finna ett utkast i något kollegieblock. Bloggen jag hade i ett halvår första-andra högskoleåret har jag inte nog distans till… mycket har hänt men jag tror inte läsaren förstår riktigt hur mycket, så jag måste dessvärre passa. :S

  7. tack för cred, tomasz, hustrun och stefanie.
    julia: jag försökte också frisera sanningen lite ibland, ett tag skrev jag liksom för en slags imaginär läsarkrets eftersom jag tänkte att mina dagböcker skulle ges ut, som Linda skugges. tonårshybris.
    matilda: you bet, ska bli fint.
    joel: mm, jag kände också att ju färskare inläggen är desto mer tveksam blir man till att läsa dem. sånt som hände för fem sex år sen är lugnt eftersom jag lever i uppfattningen att ”jag var en annan person då”. naivt men skönt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s