Nytt jobb

Jag är nybliven krönikör och litteraturrecensent i Svenska dagbladet.
Några av mina senaste texter handlar om den uppvärderade sociopatin, om nutidens förakt för nervsvaghet och om platser som lurar oss tro att döden är botad.

För en tid sedan medverkade jag i en debatt om feminismens framtid i SVT Debatt, kan ses här.

Sommarpratarna – lyckliga, glada och tacksamma

Jag genomlider ännu ett ”Sommar i P1″ där en nöjd och genomhygglig entreprenör framför en monolog om hur tacksam och lycklig den är. De senaste åren har programmet blivit en annonsplats där svenska tv-profiler och företagare kan göra reklam för sina verksamheter och berätta om sitt stora patos för medmänsklighet, familjen och entreprenörskap.
Med några viktiga undantag, där Maja Ivarsson och Kristian Gidlund bör nämnas, brukar det låta så här: ”Jag blev utsedd till årets stockholmare två år i rad. Jag fick beröm av kungen för att vara en god förebild för befolkningen. Jag fick all kärlek jag behövde. Vilken upplevelse det var för mig att stå inför 25000 personer och sjunga. Jag hade en lycklig barndom hemma i Skåne. Allt gick jättebra. Sådan är entreprenörens väg – sällan är den rak. Jag fick spela i elitserien i Frölunda. Jag har aldrig haft någon ångest eller dåligt samvete, jag sysslar med välgörenhet för att det är roligt. Jag var bara 12 år när jag vann en underbar talangtävling. Vi klättrade i träd och badade i ån. Jag bekymrar mig mycket om övergödningen av Östersjön. Jag vill skapa jobb. Jag är tacksam och glad. Jag förstod att det var dags att göra något. Jag åkte skytteltrafik mellan morgonsoffor och intervjuer. Jag hade aldrig kunnat ana hur det skulle bli. Jag kände ett stort ansvar för laget. Jag var fortfarande den helt vanliga femtonåriga Anton Abele.”
Sedan bryts pratet för Bo Kaspers.
P1 har varit en skyddad oas i ett medieklimat där underhållning alltid går före skönhet, dialog, komplexitet och mörker. ”Sommar i P1″ tyder tyvärr på att kanalen likt SVT1 anammat underhållningsindustrins idé om att det är personen som räknas, inte hur vackert och intressant den formulerar sig om livet.
I Tyskland gav dagstidningen Die Zeit i juni ut en 47-sidig bilaga om livsfilosofi. Något liknande är naturligtvis otänkbart i Sverige, här läser vi hellre om trädgårdsmöbler, livsstilsboenden och tv-profilers lyckliga barndom. ”Livsfrågor” associerar vi till KBT-terapi, tidningarnas frågespalter och Paulo Coelho. När man talar om ångest, främlingskap, tomhet och livets absurditet, som någon av sommarpratarna försökt sig på, är det alltid i imperfekt. Allt som är svårt måste för länge sedan ha övervunnits för att få plats i livsberättelsen.
”Sommar i P1″ erbjuder likt Kissies och Blondinbellas bloggar ett tomt, repetitivt småprat om ett smärtfritt, stiliserat liv. Jag kvävs av bilder, tomma tecken, copytexter och slogans, mätt och däst som efter snabba kolhydrater.
Likt god litteratur ska public service ge oss något vi inte visste att vi behövde. ”Sommar” ger mig något jag lika gärna kunde ha läst i tidningen Kupé.

Den här texten publicerades i Expressen Kulturs pappersupplaga.

Lite nytt

Jag skriver om sociologen Eva Illouz bok Why love hurts i Expressen kultur.
På samma sida skriver jag om hur kvinnlig självsvält blev rationell vetenskap när män annekterade den.

Det senaste

”Vi läser självbiografier som aldrig förr och tycker att det som hänt på riktigt är intressantare än det som är påhittat. Äkta är ett av de vanligaste reklamuttrycken. Samtidigt upplevs verkligheten av många som undanglidande i vår allt mer fragmenterade värld.” I Obs i P1 pratade jag om vår tids begär efter verklighet, texten kan läsas här.

Jag hoppade in som sidekick i Nordegren i P1 och pratade bland annat om S&M-influerad litteratur, kan höras här.

På min litteratursida i Nöjesguiden har jag på bland annat skrivit om 50 shades of grey och Karolina Ramqvists bok om nittiotalet jag missade, hittas här.

Alla längtar efter en diagnos

Krönika publicerad i Nöjesguiden
På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Det är inget nytt att inåtvändhet och världsfrånvändhet patologiseras. Författaren Jean Clair menar att det under 1900-talet har pågått intensiva försök att sjukdomsförklara melankoli. Melankolikern anses svika och dra sig undan från de framåtriktade samhällsprojekten, menar idéhistorikern Karin Johannisson. Melankolin inbjuder till verklighetsflykt, menar Johannisson – dagdrömmeriet den medför gör det möjligt att försvinna från sig själv, att bli vem som helst, utan plikter, ansvar och skuldkänslor. ”Att vara introspektiv är liksom vagt kommunistiskt” säger sångerskan Emily Haines i musikvideon Doctor Blind.

På sjuttiotalet kritiserade flera existentialistiska psykoanalytiker psykiatrin och dess definitioner av friskt och sjukt. Psykiatriforskaren R D Laing kritiserade det diagnossystem som söker hela orsaken till psykiska sjukdomar i individen. I sin bok Det kluvna jaget träffar han en flicka på en psykiatrisk avdelning som berättar att hon upplever det som att hon har en atombomb i magen. Hon är tydligen sjuk, medan män som hotar med domedags-vapen anses vara friska, skriver han sarkastiskt. Han rör sig bortom synen på psykiska sjukdomstillstånd som biologiska buggar och använder sig av existentialistisk filosofi för att förklara sina patienters ångest. I Det kluvna jaget uppmärksammar han en rad patienter som upplever sig själva som substanslösa, osammanhängande existenser snarare än som de enhetliga, sammansatta jag de förväntas vara. Han beskriver inte deras tillstånd som en sjukdom utan menar att de lider av en ontologisk otrygghet: en ständig upplevelse av att vara overklig, betvivla sin identitet och sitt sammanhörande med världen.

Med tanke på hur mekaniskt dagens psykiatri förhåller sig till sina patienter skulle Laings existentialistiska syn på psyket behöva göra comeback. I det psykiatriska diagnossystemet DSM III från 1987 finns en personlighetsstörning som bland annat kännetecknas av svårigheter med att uppleva sig som en sammanhängande identitet och besvara frågan ”Vem är jag?”. Jag har alltid trott att existentiell ångest är en frisk reaktion på att leva i ett samhälle där identiteter och sammanhang är upplösta. Men med dagens mått är den alltså en störning.

Mordbrandsmetal som vapen mot patriarkatet


Krönika publicerad i GP
Mitt favoritband just nu är ett norrländskt krigsmetalband som heter Raubtier och i huvudsak skriver låtar med titlar som Mordbrandsrök, Låt napalmen regna, Det finns bara krig, Dieseldöden, Terror, Achtung Panzer och Götterdämmerung. I en intervju får sångaren Hulkoff frågan vad som inspirerar dem att skriva låtar, och han svarar att ”Det finns inget speciellt tema men jag tar ofta upp negativa aspekter av livet. Inspiration hittar vi i vildmarken och i skogen.”
När jag försöker annektera Spotify på en fest och spela några låtar med Raubtier blir omgivningens reaktioner mycket obehagliga. De flesta i min ålder gillar nämligen mjuk, långsam indiemusik med texter som handlar om nån tjej som en kille med gitarr var kär i förra sommaren.
Det finns bara en av mina vänner som har låtit sig övertygas om mitt favoritbands storhet.
Eftersom hon egentligen bara lyssnar på melankolisk pop som får en att vilja gråta sig till sömns så är hon väldigt överraskad av sin nya preferens. Hon säger att något händer med henne när hon lyssnar på Raubtier. När hon till exempel är olyckligt kär i någon ny dum kille och vill gå ner fem kilo så att han ska sluta vara taskig mot henne, så lyssnar hon bara en stund på en ”En starkare art”, ”Apokalyps” eller ”Terror” och plötsligt studsar hon runt i lägenheten och skriker och kastar stolar på golvet och vill bränna ner något istället för att skära sig i armarna.
Som tjej lär man sig tidigt att man hellre bör bli ledsen än arg. Ilska är ju en farlig känsla som inte kan avväpnas med tröst. Utagerad ilska måste konfronteras, den skuldbelägger omgivningen istället för självet.
När jag skriver krönikor kommer ungefär hälften av läsarmejlen från män som heter Kent, Jan eller Kenneth. Deras mejl ser alltid ut ungefär såhär:
”Hej Tycker du är sexig och vill knulla dej i rumpan och suga på dina härliga bröst. Varma Sommar Hälsningar” (Autentiskt exempel).
När jag var arton och fick sådana mejl blev jag alltid gråtfärdigt äcklad och så arg att jag ville slå sönder någon. Men eftersom jag var uppväxt i en kultur där tjejer lär sig vara förstående och svälja ilskan så tryckte jag bara på delete och tänkte att jag skulle vara tacksam som fick skriva i tidningar trots att jag var en ung, snygg tjej, som flera redaktörer definierade mig.
På mellanstadiet blev min kompis intryckt i en tegelvägg av en kille så att hon började blöda. Hennes lärare sa att killen inte skulle få någon utskällning eftersom misshandeln bara hade varit killens sätt att visa att han var kär. Det kan du väl försöka förstå, sa läraren till min kompis.
Jag är utled på att vara förstående. Visst är det kanske inte särskilt moraliskt uppbyggligt med ett band som skriver romantiserande texter om ”natriumalumninat, polestyren, ett bombplan och bensin, bensin”. Men när vantrivseln blir för stor i en kultur där tjejer förväntas vända smärtan inåt och skära sig i armarna hellre än att utagera sin ilska, kan musik som handlar om att låta napalmen regna och bränna ner hela världen vara ett välbehövligt andningshål. På 80-talet anklagades hårdrocken för att vara degenererande och göra ungdomar till kriminella satanister. Jag tror snarare att hårdrocken var den säkerhetsventil som förhindrade det (med vissa undantag).

Det senaste

I Obs i P1 medverkade jag med en text om vad trygghetslängtande 80-talister har att lära av exilfilosofi.
I samma program skrev jag en text om Emmanuel Levinas, jaget och sömnlösheten.
I P1 pratade jag om fantasyboken Eld och en bokbransch som blivit en underhållningsindustri, något som jag utvecklade i den här Nöjesguidentexten.