En slags exil

Krönika publicerad i GP

Jag stod på Ängelholms station och väntade på tåget till Berlin och
förstod inte hur jag skulle kunna återanpassas till en tillvaro utan
möjligheten att somna halv fyra varje natt till ljudet av mina bröders krigsspel. Jag hade bara varit där i fyra dagar men redan glömt hur man somnar utan någon annans ljud i bakgrunden.
På tåget var de två sätena framför mig tomma på det där sättet som en
plats är när någon nyss har lämnat den, när frånvaron är lika påtaglig och omedelbar som närvaron, en sträv, fylld tomhet.
Lägenheten vi skulle bo i var ett palats i betong och glas. De jag var där med var nätaktivister och behövde bara internet och en näringslösning på koffein och kolhydrater för att överleva. Förmodligen hade de omdirigerat signalerna från hjärnans behovscentrum till någon server utomlands. De hade aldrig ont och de blev aldrig trötta. Efter att ha trillat ned från en lyktstolpe eller krockat med en taxidörr ute i kriget på nätterna skrattade de lyckligt medan de torkade bort blodet från datorskärmarna.
Det bästa var att de alltid var vakna. Det är aldrig så lätt att somna som när man hör att någon är vaken i rummet bredvid. Att somna är det naturligaste i världen och samtidigt det svåraste, att lämna ifrån sig allt det som är ens eget och låta medvetandet försvinna ur kroppen som om det inte tillhörde en utan bara är ett tillfälligt lån, det är som en övning inför döden.
I Berlin var det aldrig tillräckligt tyst för att jag skulle hinna tänka på något av det. Jag påmindes om när mina föräldrar hade middagar när jag var för liten för att vara med och jag lyssnade på deras avlägsna samtal från nedervåningen medan jag somnade och världen föll sönder runt sängen. En avlägsen ström av dova skratt och samtal gled in baklänges genom medvetandets gränskontroller tills det kom till en punkt dit språket inte når, där syntaxen spricker och tecknet övergår i bild och ordet bara är ett ljud.
När man inte längre förstår språket finns det inget som angår en, inget som håller en ansvarig. Det är en slags exil.
Ibland vaknade jag till av att Samira eller Jonathan sa något halvvägs genom en dröm. För  några sekunder svävade jag viktlös mellan sömn och vaken och kunde inte avgöra om det var dag eller natt eller om det jag hörde var ljudet av mina bröders krigsspel eller de två personerna jag reste med i somras som vände sig oroligt i sömnen på andra sidan rummet.
Den sista dagen i Berlin när alla hade åkt hem åkte jag till Tempelhofs nedlagda flygplats.

Verkligheten är överflödig

Krönika publicerad i GP
Fram tills att jag var sexton hände det så lite i mitt liv att jag inte kände någonting. Det var som att världen inte angick mig, den bara rörde sig vid sidan av mig som en grå, slät smet. Efter två års tid kunde jag fortfarande inte komma ihåg namnen på människorna i min klass, de hade ju ingen personlighet.
Jag kan verkligen inte minnas några känslor från den perioden som jag inte katalyserade på syntetisk väg genom böcker eller filmer. När Dumbledore dog i Harry Potter och Halvblodsprinsen grät jag i flera dagar. Jag var så tacksam över att känna något över huvud taget, även om det bara var placebo.
Med tiden började bokvärlden kännas allt mer som min primära verklighet. De sömniga dagarna i skolan och fikorna då jag bara upprepade samma inövade repliker kändes mer overkliga än det som hände Harry Potter. Det som pågick i mitt liv hade ju ändå inget att göra med mig, där var jag bara en statist i några intetsägande människors ointressanta tillvaro, en automatiserad funktion mer än en verklig person.
På gymnasiet när det började hända saker i mitt liv trappades behovet av verklighetsflykt långsamt ned. Jag backade försiktigt tillbaka in i de verkliga människornas värld där jag tydligen hörde hemma. Jag tänkte tillbaka på mitt forna missbruk med blandade känslor av skam och saknad. Visserligen hade det varit en ohållbar tillvaro i längden, men jag saknade förmågan att bli bortförd, att försvinna i något och bry mig så mycket om det att jag glömde världen.
Det krävs antingen mod eller en psykos för att lämna verkligheten och inte bekymra sig över huruvida den kommer att finnas kvar när man eventuellt vill göra ett återbesök. Jag trodde att jag hade förlorat det modet, att jag var botad.
Men så kom jullovet och jag åkte hem till Ängelholm och min bror gjorde misstaget att visa mig BBC:s serie Sherlock. Jag var hundra mil från alla jag kände och inget höll mig kvar i världen, kanske var det därför det var så lätt att tillåta sig att lämna den. Bara en liten stund, tänkte jag. Det här är inget återfall, jag har ändå inget tålamod med tv-serier, tänkte jag. När jag sett de första tjugo minuterna insåg jag att det var kört. Det var så kört. Serien var så bra att jag glömde kolla facebook på över 20 minuter, och det händer väldigt, väldigt sällan. Förut fattade jag aldrig hur folk kunde titta på The wire dygnet runt i fyra dagar och helt förlora behovet av sömn, mat och mänsklig interaktion, nu förstår jag allting. När man ser en serie som är sådär bra blir verkligheten bara som en blek kuliss eller en blindtarm som man inte har något behov av längre men tydligen måste släpa runt på ändå.
Internet triggar psykosen, för där finns det massor av människor som ägnar 98 procent av sin tid till att lägga upp gif-animationer på tumblr från serien och skriva om hur mycket sorgligare det känns att tänka på Reichenbach-avsnittet som sänds nästa vecka än att deras släkting avled i en tragisk bilolycka. De har ersatt alla sina gamla intressen med #fandom och kan bara kommunicera med intern referenshumor från serien. De har helt gett upp sina försök att försöka leva normala liv och alla besök i verkligheten upplevs som besvärliga transportsträckor fram till nästa handlösa återfall in i den gemensamma psykosen.
Eftersom Martin Freeman som spelar Watson är upptagen med att spela hobbit i Sagan om ringen 4 eller vad den nu heter (jag har aldrig förstått intresset för de där mördande tråkiga filmerna, de är ju bara ute på myren och slåss med träd eller dricker öl och pratar gamla minnen med några tjocka sagomän) och Benedict Cumberbatch som spelar Sherlock ska vara med i någon trist rymdfilm så kommer det säkert dröja åratal tills de hinner spela in fler avsnitt. Vad ska jag göra under tiden? Gå i skolan? Göra karriär? Umgås med folk? Boring, boring, boring.
I vår tid är det en statusmarkör att vara närvarande i nuet. Jag är inte intresserad av mindfullness och medveten närvaro, ibland vill jag bara få tillåtelse att vara frånvarande.

Om ångest, Heidegger och KBT

En text jag läste upp i P1 Obs om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi.

Där allt roligt är förbjudet

Krönika publicerad i Göteborgs-posten
På Kungliga biblioteket i Stockholm tillbringar jag för närvarande de flesta av mina vakna timmar tillsammans med Heideggers Varat och tiden. Att gå dit är lite som att åka tillbaka till 1800-talet eller Nordkorea. Allt roligt är förbjudet. Stolarna är så obekväma att det är omöjligt att somna i dem. Man får inte snusa i tysta läsesalen för då kommer en bister vakt i Säpoliknande kostym och ser hotfull ut. Jag har aldrig fått någon förklaring till denna extremt restriktiva narkotikapolitik, antagligen tror de att man ska kleta in nikotinet i deras gamla samlingar från 1600-talet eller att man ska smacka högt när man snusar eller något sånt.
Vakterna cirkulerar ljudlöst och allseende bakom ryggen på en och man måste lägga alla sina ägodelar i en genomskinlig plastpåse så att de ser vad man har med sig in. Man får naturligtvis inte äta godis, dricka vatten, prata, andas högt eller slå för hårt på datorns tangenter heller för då blir den man sitter bredvid rasande och man riskerar att bli misshandlad. Några doktorander berättade för mig att det en gång blev slagsmål i läsesalen då någon drack vatten för högljutt. Bordsgrannen tog strypgrepp på den som drack vattnet och de började slåss och sedan fick vakterna springa runt och jaga dem i läsesalen. Jag älskar slapstick och önskar att detta kunde hända oftare.
Jag brukar gömma snusdosan under tröjan och låtsas att jag är en hemlig agent som infiltrerar en sovjetisk militärbas och riskerar att skjutas av på bakgården. Faktum är att jag gillar den där fascistoida policyn mer och mer för varje dag. Det är som att träda in i en värld från en annan tid med ett helt nytt samhällskontrakt. Det är något med KB:s Stasistadgar som får mig att jobba bättre än jag någonsin skulle göra på det mjäkiga Stadsbiblioteket där gymnasieungarna har matkrig och det är tillåtet att göra ljud. Jag råkade ha ihjäl mitt överjag i somras. En augustinatt somnade det fridfullt in och gjorde sig aldrig påmint igen. När jag kommer till KB är jag så rädd att bli relegerad att jag snabbt internaliserar reglerna och omvandlar dem till ett slags protes-överjag.
Allting känns så svindlande och verkligt, vad man får och inte får göra står nedtecknat i ett obevekligt regelverk. En gång gick jag på en orgelkonsert i en kyrka för att jag längtade så mycket efter något heligt och rituellt och andäktigt, men det var inte ens förbjudet att applådera i den där kyrkan. Inget är förbjudet längre. På Ica spelas Enrique Iglesias låt Tonight I’m fucking you utan att ens pensionärerna ser bekymrade ut.
Jag älskar power metal och fantasy som handlar om urgamla ritualer, hemliga ordnar och världar där tingen är laddade med mening och förutbestämda betydelser. Jag växte upp med påbudet gör som du vill, bara du blir lycklig. I min värld är allting så tillåtet att man förlorar sig själv i valmöjligheterna. Förutom på KB, där minsta felaktiga rörelse kan få ödesdigra konsekvenser.

Min senaste litteratursida

ur Nöjesguiden.

Dorothee Elmiger – Inbjudan till de våghalsiga. Kabusa
Två systrar letar sig runt i en kolgruveort i förfall. De söker efter en mytisk flod vars källa skulle kunna rädda landskapet från att förgås. Desperat söker de kopplingar mellan sig själva stadens förflutna. Elmigers ödsliga undergångsprosa känns symtomatisk för en sen 80-talistgeneration av författare. Den rymmer en passivaggressiv uppgivenhet, en känsla av att ha fötts strax efter något betydelsefullt, något slags sammanhang som skulle kunnat innesluta berättarjaget och fyllt det med mening. Miljöerna är tömda och övergivna och påminner om postapokalyptiska datorspel som Fallout 3. Den arkaiska ödsligheten påminner om Carolina Fredrikssons Flod och Jan Jörnmarks bilder av övergivna industribyggnader.

Naima Chahboun – Okunskapens arkeologi. Norstedts
I politisk litteratur blir ofta språket som en för trång tröja som författaren mödosamt försöker krångla på sina angelägna idéer. Men i Naima Chahbouns mycket vackra debut händer inte det. Hennes våldsamt associativa och vackra språk får mig i första hand att känna, tankarna kommer ikapp en stund senare.

Vendela Fredricson – Sapfos tvillingar. Modernista.
Ibland, för att rädda livet på någon, måste man kränka gränsen mellan helande och våld, kärlek och övergrepp. Det är vad den här boken handlar om, men berättelsen rör sig nästan ljudlöst i bakgrunden och låter språket ta den storartade huvudroll som det förtjänar. Det inspireras av anatomiska begrepp och kirurgi vilket ger en lyriskt makaber effekt. Boken graviterar viktlöst mellan poesi och prosa.

Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg – Hungerhuset. Kolik förlag
En vacker serieroman om två systrar som lämnar sina förhatliga fosterföräldrar för att gå genom den mörka skogen till ett ödehus där fönstren är krossade och klockorna för länge sedan har stannat. Medan väggarna murknar, växer husets hunger. The others-stämningarna är lätta att älska.

Åsa Moberg – Väninnorna och jag. Natur & Kultur
Ca 90% av alla amerikanska filmer handlar om bromance och härliga killar som gör saker tillsammans. Kvinnors vänskap anses sällan tillräckligt intressant för att gestaltas i mer än några få repliker (som oftast handlar om män som kvinnorna är kära i). Därför tycker jag om Åsa Mobergs skildring av vänskap mellan kvinnor, hur den uppstår, vilken roll avund kan spela och vad kan hända i den komplicerade relationen med tre väninnor.

Den folkliga högerextremismen

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder påstod att Selma Lagerlöf hade varit Sverigedemokrat om hon levt idag. Varför är det så viktigt för SD att skaffa sig tolkningsföreträde på svensk kultur? För att få svar på det pratade jag med Anders Hellström, doktor i statsvetenskap och författare till boken Vi är de goda.
SD har slutat åberopa högerextremister som Jean-Marie Le Pen och hyllar i stället socialdemokratiska hjältar som värnade folkhemmet. Varför har folkhem och folklighet blivit så viktiga begrepp för SD?
- Folkhemmet för SD är drömmen om ett förlorat paradis. Enligt den egna självbilden ser SD till ”mannen på gatan” medan de ”nya” socialdemokraterna sedan länge har fjärmat sig från folket. Folkhemmet och folklighet är sorteringsinstrument för att utse vilka som får vara med och vilka som inte får det. SD hänvisar till folkhemmet för att axla manteln som folkets ”sanna” företrädare. Man menar att socialdemokraterna inte längre primärt sätter svenskarnas intressen främst. Enligt dem ska folkhemmet vara för kulturellt lika svenskar. Detta var en icke-fråga för Per-Albin Hansson, som inriktade sig på att utjämna klyftor i samhället.
Vad innebär egentligen folklighet idag?
- Det är ett begrepp som ständigt förändras. Att t ex Jimmie Åkesson med partikamrater iklädde sig folkdräkt under riksdagens öppnande förra året är ett uttryck. Det för tankarna till nationella ceremonier och finkulturella sammanhang, vilket onekligen ger folklighet en ganska så specifik innebörd.
Använder andra partier folklighetsbegreppet på ett sätt som liknar SD:s, t ex Kristdemokraterna med sitt Verklighetens folk?
Socialminister Hägglund återanvänder ett begrepp som också Ian och Bert nyttjade. Han menar att den radikala eliten har blivit Sveriges nya överklass medan KD vill lyfta fram de frågor som diskuteras runt köksborden. Och då handlar det snarare om att få ”livspusslet” att gå ihop än om queer-aktivism eller om postkoloniala strukturer. Efter att SD också anknutit till verklighetens folk så varumärkesskyddade KD begreppet i syfte att göra sig till företrädare för det folk som ogärna vill att politiker lägger sig i hur de lever sina liv och istället kan få titta på Så ska det låta ifred.
Många menar att SD avviker från de etablerade partiernas retorik. I din bok menar du att de snarare radikaliserar deras politik. På vilket sätt?
- På samma sätt som uttalanden från SD-representanter om att Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är en kampbok mot etablissemanget, eller att Selma Lagerlöf antagligen hade varit Sverigedemokrat i dag mot bakgrund av hennes skildringar av svensk kultur, är referenserna till Per Albins folkhem en del av ett gemensamt symbolpaket för vad som håller ihop nationen. Man utgår från och radikaliserar redan populariserade föreställningar om vad som kännetecknar svensken och svensk kultur. SD är kortet i kortleken ingen vill ha på sin hand. Borgerliga kommentarer hänvisar till SD som ett välfärdschauvinistiskt projekt som attraherar missnöjda socialdemokrater, medan kommentatorer från den rödgröna sidan istället kan tala om partiet som ett typiskt högerorienterat parti.

Varför jag älskar Saga i Bron

Krönika publicerad i Göteborgsposten

Flera recensenter har anklagat huvudpersonen Saga i SVT:s kriminalserie Bron för att inte vara trovärdig. Alla skriver att hon är så karikerat socialt inkompetent att hon mest liknar en parodi på aspergers. Hon skrattar inte åt motpartens skämt, nickar inte bekräftande när någon pratar med henne, vandrar nollställd och oberörd förbi döende brottsoffer och när någon har lagat mat åt henne berättar hon sanningsenligt att hon inte tycker att den var god. Hennes manliga kollega får mödosamt lära henne de mest grundläggande oskrivna sociala reglerna.
Hon är inte tyst på det mystiskt kvinnliga quirky Amelie de montmartre-sättet, som ett väsen som gömmer hemligheter, hon är bara fullständigt likgiltig inför hur folk kan tänkas uppfatta henne. Hennes oförmåga att småprata bort obekväma tystnader gör omvärlden obekväm. Männen hon drar hem springer skräckslagna hem när de inser att tystnaden inte varit en spelad otillgänglighet. Om hon varit man hade hennes beteende till viss del säkert ansetts attraktivt, som ett tecken på självbehärskning. Den som väljer att vara tyst i ett samtal sätter agendan för hur kommunikationen ska gå till. En vän berättade att hennes pappa kunde vara tyst i flera dagar ibland. Familjen trippade runt på tå runt honom och hoppades nästan på att han skulle få ett raseriutbrott, bara vilket ljud som helst skulle vara en lättnad. Tystnad är ett maktutövande.
Det är ett genialt drag att Brons manusskrivare att de inte låter någon bryta Sagas is, att det faktiskt inte finns något mjukt och trasigt bakom fasaden. Den är inte en mask, den är hennes personlighet. Många skulle säkert vilja diagnostisera henne med något. Men hon har ett beteende som män kunnat ha i alla tider utan att misstänkas vara i behov av en diagnos, det har ju tydligen
bara varit en del av deras sätt att vara. I nästan alla filmer om våldsamma, självvalt ensamma eller socialt inkompetenta kvinnor ges en förmildrande förklaring till kvinnornas avvikande beteenden. Medan män kan vara psykopater och ensamma dårar helt utan anledning så krävs det oftast en ursäkt till kvinnors våldsamhet. En uppväxt i en dysfunktionell familj eller ett hämndbegär mot en man används ofta som alibi. Jag tyckte om Uma Thurmans obscentvåldsamma karaktär i Quentin Tarantinos Kill bill, men hade gillat den ännu mer om hennes mordlystenhet inte bortförklarats med att någon tagit hennes barn ifrån henne. Kvinnlig ilska är tydligen så svårförklarlig och skrämmande att den alltid måste legitimeras som ett uttryck för saknad eller moderlighet.

TV

I SVT:s Kulturnyheterna pratade jag om Lina Neidestams och Matilda Rutas feministiska folksagor och myternas comeback i litteraturen (har skrivit om det tidigare här). Kan ses här.

I TV4:s Kvällsöppet medverkade jag i en debatt om ”social freezing” som feministisk strategi. Finns här.

P1

Här är en text jag läste upp i P1 om Husserl och det förflutna jagets främlingsskap.

Platser utan tid

Allting har blivit utbytt. Det senaste året har jag haft åtta olika adresser. Ibland när jag vaknar kan jag för några sekunder inte minnas var jag är eller vad jag heter. Jag gillar när det regnar eftersom det dövar gatans okända ljud. Regn låter likadant var man än bor.

Även om jag hittat platsen jag vill bo på tills jag dör känns världen ibland lika tom och främmande som andra länder. Det har gått för snabbt, kroppen laggar, den har inte hunnit ikapp världen.
Den starkaste känslan av att vara hemma får jag motsägelsefullt nog på de platser som helt saknar personlighet och som jag inte har någon relation till. Som vid de monolitiska stålskeletten vid Globen city i Skärmarbrink.  Där blir jag nostalgisk utan att kunna avgöra varför. Det är något med den där ödsligt ansiktslösa betongen som känns lika hemma som flygplatsen i Kiev, anonyma köpcentrum utanför Göteborg och hotellbarer.

Kanske för att deras brutalt funktionella industridesign ser likadan ut var eller när man än är.
Deras ljud är som regn eller iskallt autotunad brukstechno, låter alltid likadant. Jag trivs så bra i det tidsliga och rumsliga vakuum som råder där. Det är en tomhet som uppfyller mig. Sådana homogena ytor saknar personliga egenskaper och skapar just därför möjligheten för besökaren att lösgöra sig från sin plats i tiden. När jag befinner mig där hade jag kunnat vara vem som helst när som helst.

När jag flyter runt i Erikdalsbadet och stirrar upp i det förtärande vita taket materialiserar sig minnet av Aqvakul i Malmö 1993. Jag blir en kontinuitet, landar mjukt i strömmen av tid och finner min plats där. Dået vaknar i min kropp och påminner den om att den inte blev till idag. Ibland kan jag inte förlika mig med tanken på att jag fanns igår. När jag vaknar är jag redan en annan.

De där brutalt strömlinjeformade platserna kräver inte att jag ska känna mig hemma hos dem. Det är ju faktiskt meningen att jag ska känna mig som en besökare där. De angår mig inte och jag angår inte dem. De är inte som mitt rum vid Hornstull, som jag förväntas känna mig hemma i. Christopher Kullenberg skrev något intressant i mitt kommentarfält häromveckan:

Vissa blir trygga och zu-Hause när de känner doften av bakat bröd, men för det mesta är minnet ett plågsamt spöke eftersom det påminner oss om vår ändlighet, och det övergår därmed i inför-döden-varon.

Hemmet påstår sig vara relaterat till mig, som om jag tillhörde tingen där på samma sätt som de tillhör mig. Som om jag kommer att vara hos dem för alltid. Men det är ju inte sant. Unheimlichkeit är kanske det begrepp som bäst skulle beskriva den här upplevelsen. Kanske är den en effekt av insikten om ändligheten, att den plats och den kropp jag befinner mig i är stum, anonym materialitet oberoende och likgiltig inför mig. Flygplatser och hotellbarer är fullständigt ärliga med sin förgänglighet. Jag är bara en besökare där och snart kommer jag vara någon annanstans.

Det här blogginlägget är en förlängd version av en krönika jag skrev i Helsingborgs dagblad.

Ersättaren

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Det vore bra om man kunde hyra in någon slags vikarie som skötte ens sociala liv medan man hann med skolan och alla sina jobb. Jag tänker mig en pålitlig, ansvarsfull person som man vid behov kunde outsorcea sina bortprioriterade kompisumgängen till, gärna en allmänbildad entertainer som är bra med barn och med glädje sätter andras behov före de egna. Den här personen kunde även få vattna mina krukväxter, ta ställning till diverse besvärliga sms från oregerliga killar och lyssna på bildande radioprogram som vore bra för mig men som jag inte har lust med för tillfället. Den skulle ha färdiga beprövade lösningar utarbetade för varje upptänklig situation. Den skulle vara objektivt rättrådig och god och aldrig bli arg, stressad eller självisk. Den skulle alltid välja fullkornspasta, ta max ett glas vin någon gång då och då för smakens skulle och inte för att bli full, aldrig säga löjliga saker offentligt och aldrig känna för mycket, helst inte alls. Jag gillade Åsa Nilsonnes bok Smärtbäraren så mycket när jag var yngre. Den  handlar om en kvinna som har förmågan att gå in i andra kvinnors kroppar och ta över deras problem: övervikt, värk och smärta. Hon lever en tid i kroppen, ställer allt till rätta och lämnar tillbaka den i perfekt skick.

Jag tog bussen till Ikea en dag efter skolan. Jag älskar att försvinna i låtsasvärldarna där inne. Efter ett tag glömmer man vem man är ute i verkligheten.
Allting är så smärtfritt funktionellt. Det ser ut som världen precis innan den börjar. Det känns så statligt och säkerhetsbesiktigat testkört, som ritningen för livet. Här kan du ställa soffan, så här ska du röra dig för att inte gå in i de vassa kanterna.
Och det verkar så enkelt. Som om inget skulle kunna gå fel om man bara inredde enligt deras förprogrammerade modell.

Jag vill ha en bruksanvisning för allt. En idiotsäker algoritm.  Jag vill vara närvarande men ändå på tryggt säkerhetsavstånd från andra sidan av glaset så att inget kan gå sönder. Som när jag spelade Combat flight simulator i fyran och kraschade flygplanet med flit. Jag dog och dog och skärmen upplöstes i ett pixligt mörker men det var bara att starta om och sedan satt inga minnen av haveriet kvar i kroppen.

Om minnet, jaget och statusuppdateringarna från 2009

Facebook har börjat slänga fram mina statusuppdateringar från 2009 bredvid det aldrig sinande nuet i nyhetsfeeden. Det är förfärligt.
2009 tänkte jag: nu kan jag inte bli mer jag. Jag har äntligen blivit den person jag ska vara för resten av livet, det finns inget som någonsin skulle kunna tilläggas eller dras ifrån. Jag kände mig så väldigt medveten om vad jag var och hur världen uppfattade det. När jag tittar på de där uppdateringarna nu ser jag en odrägligt självgod, övervintrad tonåring som ägnade dagarna åt att uppdatera facebook och planlöst lola runt och baka cupcakes åt sin pojkvän. Det där jaget som kändes så hemma då ter sig plötsligt som en främling.
I Edmund Husserls texter om intersubjektivitet återkommer ofta ett resonemang om hur det förflutna jaget är en främling på samma sätt som andra subjekt är det. Men vid slutet av hans analyser uppnås ändå en kritik av nuets privilegium och ett tvivel på subjektets självnärvaro. Jag tilltalas av den. Medvetandet kan aldrig ha någon direkt tillgång till sig själv, verkar han mena.
Trots att jag känner mig så mycket mer hemma och tillfreds med den jag är idag kan jag ibland uppleva mig så främmande för allt det som jag har blivit. Som att det är någon annan, vem som helst.
Jag upptäcker plötsligt min blick i spegeln på HM och förstår först efter några sekunder att det är min egen.
Den här varelsen som vandrar runt här och känner och tänker och sover och vaknar, plötsligt upptäcker jag mig själv i den och varje gång känns som den första. Man förutsätts känna sig så hemma i allt detta, i den här kroppen, i den här världen.
Jag tänker på en rad i Fenomenologiska perspektiv av Daniel Birnmbaum: ”Då jag relaterar till mig själv är jag i den meningen redan en annan.
Jag har alltid kommit ihåg förflutna passager i livet som mer närvarande och verkliga än nuet. När jag var nio tänkte jag drömskt tillbaka på när jag började ettan och upplevde mig själv och världen som så mycket mer påtagliga, angelägna. Jag trodde länge att något måste ha gått förlorat, att perceptionens tunnlar liksom blivit trängre, att något hade bytts ut. Jag kände mig så främmande för mig själv, upplevde mig stå vid sidan av allt, såg mig utifrån som en fastlåst betraktare. Som om allt bara var en minne som återberättades för mig, som att det inte rörde mig. Jag mindes att jag på lågstadiet hade känt mig så förtrogen och bekant och hemma i allt. Hur världen hade strykt sig tätt intill min kropp.
Det som glädjer mig med facebookuppdateringarna från 2009 är att det tydligen inte finns något ursprungligt verkligare jag som har gått förlorat: personen jag var då känner jag ju knappt igen.

All bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna. Det identifieras ofta som en plats som varit mer hemma än nuvarandet. Jag tänker på den blodsmakande retrospektionen i På spaning efter den tid som flytt, Knausgårds fantomsmärtor efter en magisk debutantperiod, Nabokovs Humbert Humbert som ägnar en livstid åt att återskapa ett halvt ihopdrömt förflutet. Mer än längtan efter platsmässig hemmahörighet verkar det någonstans vara en önskan om att processa världen genom en tunnel som man känner sig hemma i, en upplevelseapparat som inte förändras eller skadas av tid.
När jag ser en film jag alltid såg för fyra år sedan vill jag inte bara erfara tryggheten i att se något bekant: jag vill att det jag som ser filmen ska vara det samma som då.
I våras skrev jag en c-uppsats om den ryska religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev. Han skrev tröstlösa manifest om hur splittrad och trasig nuets tid är medan den ursprungliga mytiska urtiden var sammansatt, hel och god. Den var hel men gick sönder.
I den ryskortodoxa tidsuppfattningen som jag undersökte är helgondagarna inte bara en hågkomst utan en upprepning av helgonens död, liturgin är ett återskapande av tiden.
Forskaren Dylan Trigg har bloggat intressant om nostalgins fenomenologi. Han förstår nostalgin som en smärta associerad med längtan till ett hem som inte enbart kan utgöras av en plats eller en tid, snarare en plats som förvarar en tid inuti sig. Det är ju exakt så.
Jag tog en omväg hem en natt i somras, valde en gata som jag senast passerade när jag var väldigt kär. De där oktoberveckorna för flera år sedan återupprättades på ett ögonblick. Jag mindes inte perioden utan befann mig plötsligt inuti den, rum och tid tycktes ha bytt plats. Och framför allt: jag blev för några minuter den jag var då.
Boten mot nostalgi ansågs länge vara att återvända till hemlandet, menar Dylan Trigg. Men efter Freud kan nostalgi inte förstås som enbart rumslig eller enbart temporal. Man kan uppleva en stark overklighet när man återvänder till en plats ur sitt förflutna, skriver Trigg. Denna overklighet är inte en bieffekt av brytningen i platsens materialitet utan av brytningen i självets temporalitet. Kanske är saknaden av ett hem möjlig att förstå som en diskontinuitet mellan självet och världen, fortsätter han.

Likt Heidegger pratar Trigg om det ofärdiga hemkommandet, en onåbar slutstation. The homecoming that Heidegger so often evokes is thus a homecoming that is never completed, and that cannot be so completed. It is a homecoming that returns us to a questionability that is at the very heart of our being-in-the-world”.
Kanske kommer det alltid finnas ett visst främlingsskap, hur länge man än befinner sig på samma plats. Kanske särskilt på de platser där man varit längst.

Gdansk Warszawa Berlin

Jag möter dem på en flygplats och de nickar kort bakom sina mörka solglasögon som om det var en kort stund sedan vi senast sågs, som om de bara försvunnit iväg för att köpa en kaffe och det inte alls har gått tre månader. Sedan åker vi till Polen.

Jag minns ingenting. Den polska vodkan bränner av nervändarna där igår möter idag. Jag försöker komma ihåg vad jag gjorde förra veckan eller för ett år sedan men filen jag sökte refererar till en plats som inte kan hittas, en blank 404. Så jag får låna deras minnen istället. Snart känns det som att jag var med när de tog sin jägarlicens och vid den där fabriken där de letade efter porrtidningar i containers. Allt som de känt rasar genom mig som en 17 år lång vrålande motorväg.
Snart slutar kroppen producera dopamin och vi måste tillföra det manuellt. Depåerna sinar som torrlagda kromreserver i öknen. Så fort vi dricker en Zywiek återfylls hjärnans fåror och det går något snabbare att formulera meningar.
Chrisk håller små föreläsningar om objektorienterad ontologi på tyska och hotar med ett förhör när vi kommer fram till nästa land. Johannes blir lite trött.

I en dimmig augustiskymning i Gdansk röker jag på terassen medan de datar och pratar om olika krig och tjejer och ber mig spela Schuberts Irrlicht igen tills de somnar. Vid någon särskilt smärtsam synkoperad passage rör de sig oroligt i sömnen som små djur som jagar andra små djur.

Vi lyssnar på en orgelkonsert av Liszt i den väldiga rokokokatedralen Katedra Oliwska. Taket högt ovan mig får det att ila genom händer och fötter som när man står vid höga höjder, som en omvänd klaustrofobi, en skräck för stora tomma rymder. Höjderna rusar mot mig. Ikonerna på väggarna har fryst tiden, övervunnit den. Inom den ortodoxa och katolska liturgin används ofta presensformen i skildrandet av saker som hände för länge sedan, som om de händer just nu.

En tysk man på tåget till Berlin blir arg för att jag skrattar för högt. Han säger åt Chrisk och Johannes att jag ska skärpa mig. Chrisk föreslår Johannes att de ska ”ge henne mat, så kanske hon somnar”.
Jag har lovat mig själv att inte regrediera till ett barn- eller husdjurstillstånd som jag brukar på våra resor. Jag har blivit så gammal sedan vi var i Ukraina för fjorton månader sedan. Men när man färdas tillräckligt snabbt står tiden stilla, v²-c², och allt återställs till noll.  När de låser fast mig med förmanande ögon glömmer jag att jag är vuxen och faller handlöst baklänges ned i deras blickar. Det är som att vara i katedralen igen, oändligt liten och fastfryst andlös av rymden som störtar mot mig och tynger mig nedåt. Den inverterade klaustrofobin. Det jag saknar mest med att vara barn är att kunna be någon att bära mig sista biten.

Tågresorna rusar förbi i ett milt, euforiskt kolsyrat delirium som ibland är så förtärande starkt att det vill ta sig ur min kropp och spränga den. Jag glömmer ibland vart vi är på väg. Jag säger ofta att vi kunde bo här och ibland svarar de ja.

Första gången vi reste ihop plockade de upp mig vid en strand där jag spolats upp. De sa inget om mina sår utan hällde upp klar sprit i en plastmugg och köpte en ungdomsbiljett till mig. Jag sprang efter dem med små steg genom städer jag inte ens kunde uttala. Sönderskjutna rörde vi oss genom eurotrashklubbarna vid ån. Hjärtat hade svällt upp som det gör på folk som tagit för mycket anabola. Ledningsbanorna kortsluts i återkopplingstakykardier. Andningen blir tung och minsta rörelse känns trög och svårmanövrerad. Det kan bli så när man känt för mycket på för kort tid.
I Warszawa inser jag att lite har ändrats sedan dess. Det finns ingen berättelse, inget att fly från eller till. Såren är slutna men felläkta. Vi pendlar mellan att falla ihop i skrattparoxysmer och skamsköljningar och smärta, till slut kan jag inte se någon skillnad, är bara en port som strömmen rasar genom.
Vi somnar i kala hotellrum där jag aldrig hinner lära mig sprickornas mönster i taken innan vi reser vidare till nästa.

I Warszawa bor vi i en trädkoja av glas på 34 våningen dit ljuden inte når. Jag minns fortfarande ingenting. Det blir måndag och Johannes ska träffa den där tjejen han pratat om att han vill gifta sig med i flera veckor. Jag tittar ut genom fönstret och säger att han säkert kan hitta någon bättre i Berlin. Chrisk säger att han bara ska gå ut en stund. Han är borta i flera timmar.
Ni måste skärpa er nu, säger Johannes lite senare medan vi larvar oss och han ordnar håret och dricker Zywiek framför spegeln. Han ser så allvarlig ut, som en gammal militär som klär på sig sin finaste kostym inför självmordet. Hans hår har blivit lite grått. Jag har inte sett det förut.
Alla han känner har försvunnit in i kärnfamiljen.
Vi följer med till restaurangen som förkläde. Jag har satt upp håret i mäklarsvans och klätt mig i respektfullt svart eftersom det känns som en begravning.

- Han kommer aldrig tillbaks när han träffat någon. Vi kan glömma fler resor, minns jag plötsligt att Chrisk sade.

Månen sväller röd och smetig i kvällsdiset över uteserveringen där vi ska överlämna honom. Hon är söt och rolig och outhärdligt vuxen. Allt blir till det bästa, försöker jag tänka. Hon kommer att ta hand om honom.
Vi beställer ingen förrätt och äter inte som grisar som vi brukar. Johannes sväljer långsamt och skrattar lågt och artigt. Jag hinner inte känna smaken på pirogerna eftersom jag måste välja rätt samtalsämnen med min älskvärda radioröst. Johannes  röst låter som när han svarar i telefon på skatteverket. Jag undviker alla samtalsämnen som kan röja vår position. Hon äter naturligtvis bara en fjärdedel av sin mat. Det är fascinerande hur vi lyckas spela så normala.
Sent på natten ligger jag och Chrisk i varsin säng på hotellrummet med fyllan sjungandes i blodet och pratar om allt utom hur mycket vi fortfarande hoppas på att han ska komma hem.
När vi nästan somnat hör vi det magnetiska ljudet från ett nyckelkort och Johannes travar in. Han säger att det var trevligt och så men att han inte känner allt det där han hoppades på.
Vad synd, säger jag.
När vi vaknar på morgonen flammar rummet av ett ljus så starkt att jag nästan inte orkar öppna ögonen.

Jag måste ta flyget hem från Berlin ensam halv åtta på morgonen för att gå på ett bröllop, det första i min vänkrets. Lägenheten är tyst som tidigt på vintern och de sover drömlöst när jag lämnar den. Jag är så glad att slippa säga hej då.
Höjdskräcken fladdrar i bröstet på planet hem och sätena bredvid mig är så tomma. När jag kommer till Stockholm tänker jag fortfarande på tyska och polska och alla killröster låter som deras. Det känns som att alla tittar och pekar på mig, som om jag saknar en betydande kroppsdel och ser amputerad ut. Kroppen letar förvirrat efter något som den lärde sig känna igen som en del av det egna systemet trots att det bara lånades. Jag besväras av luftkonditioneringen på flygbussen trots att jag aldrig fryser annars.

Två dagar senare gifter sig min vän och vi sjunger Gå ut min själ och prästen håller ett tal om att kärleken får allt annat att bli oviktigt. Orden tömmer mig på luft och gör mig gråtfärdig av fel anledning. Det är ju precis så. Den får en att glömma allt man förut behövde. Det ser plötsligt ut som ett barnsligt substitut, en fas man växt ifrån.
En dag kommer det inte vara okej att ha mitt hem på hotell med blinda fönsterrutor. Jag är fortfarande så ung men för dem är det snart dags. Det finns inget som kan göra det vi har lika evigt som det känns. Det är något som bara finns längs europeiska järnvägsrälsar.

Frambesvärjd sorg

GT Kultur intervjuade mig om filmen Jag saknar dig, jag saknar dig. Jag pratade om behovet av att katalysera sorg under känslomässiga svältår. Kan läsas här.

Sommaren i 140 tecken

I juni blev jag ombedd av programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i P3 att skriva ett så kallat sommartwitter, ett sommarprat på 140 tecken. Voila:

Personen jag vaknar bredvid är lika ny och främmande som jag känner mig.I Sthlm är alla ensamkommande flyktingar & nätterna overkligt ljusa

Om manligt livsnjutande och kvinnlig skam

  

Krönika publicerad i GP.

I åttan började jag och min bästa vän på den nystartade friskolan Framtidsskolan AB. Det låter som en parodi på en privatiseringsdystopi och det var det också. Lokalerna doftade svagt av desinficeringsmedel och näringsliv och alla hade pikétröjor i babypasteller. När en av killarna kom sminkad i kajal en dag ombads han att omedelbart tvätta bort den. Tjejerna hade mäklarhästsvans och cheerleaderkroppar med trendiga ätstörningar. Jag slutade på skolan efter en månad men min bästa vän stannade kvar. Någonstans längtade hon efter att höra hemma där.
När vi stötte ihop med hennes klasskamrater på stan blev hennes röst ljusare och hon använde fraser som jag aldrig annars hörde henne säga: Heeej gumman! Guud vad kul! Och en massa intern tonårsjargong som jag kände mig så gammal av att lyssna på.
Min bästa vän vågade inte äta inför sin pojkvän. En gång tog hon en klunk Coca-Cola till frukost när han tittade på och sedan kände hon sig tjock. Vi pratade avundsjukt om Framtidsskolans populäraste tjejer som hade anorexia och påminde om Nicole Ritchie. En av dem sa käckt att hon ”nöjde sig med doften” när hon bakade kakor åt sin släkt.
Vi fantiserade om hur perfekt det hade varit med en liten lagom ätstörning, helst bulimi så man skulle få äta vad man ville och sedan kräkas behändigt och ändå vara smal. Vi kunde prata i telefon tre timmar om dagen om vad vi hade ätit. Vår stora sorg här i livet var att vår karaktärsslöhet omöjliggjorde en klädsam bulimi.
Efter att ha ägnat veckor åt att oavbrutet prata om mat, tänka på mat och ge varandra komplimanger för att vi lyckats kräkas på fyllan och därigenom förlorat säkert fyra hundra kalorier så hände det ibland att vi gemensamt bestämde oss för att förlora kontrollen. Vi gick till Ica och köpte sammanbitet flera liter glass, kakor, godis, fikabröd och fryspizza och stängde in oss på mitt rum och åt upp allt på mindre än en halvtimme. Vi var som djur.
Efteråt låg vi utslagna på golvet och kunde inte röra oss på flera timmar medan socker och kolesterol sjöd i blodet som ett milt, vänligt rus. Det var precis som när Jan Stenbeck åt ihjäl sig med GW Persson. Jag blev så fascinerad när jag hörde om deras helt hämningslösa potatismosexcesser, blinda för vad världen skulle tycka.
Jag läste en intervju med Plura i DN. Han sa glatt att han inte ”har tid” att träna. Han erkände att livsföringen som livsnjutare kan ha sina nackdelar, men avslutade hjärtligt skrockandes att han inte har hittat någon balansgång mellan frossandet och ett sundare leverne. Att han råkade åka fast för droginnehav är tydligen inget som störde hans image som folklig, ohämmad livsnjutare, det kryddar bara bilden av den gladlynta, omättlige goddagspilten. Jag vet inga kvinnor som vill kalla sig livsnjutare. De vill möjligen vara livsbejakande, ni vet på det där rågblonda, sunda lagomsättet. Sedan kräks de upp middagen i smyg så att de inte ska göra någon besvärad med sin kroppsångest. Många tjejer jag känner skulle aldrig våga äta på tunnelbanan, de tycker att det känns äckligt att äta när någon ser. Kvinnor förväntas bete sig som Paulo Coelho-romanernas passionerade kvinnoväsen, de som äter bakelser med ett lagom lustfyllt regisserat minspel på ett lite franskt och sexigt sätt. Aldrig så att de blir så mätta att de inte genast kan studsa vidare viktlösa av livsglädje. Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.

PS: I Aftonbladet skrev jag en text om den normaliserade ätstörningen. Tidningen Topphälsa skrev en replik som Aftonbladet bad mig svara på, vilket jag gjorde.

Det senaste

Jag debatterade sojamjölkens naturvidrighet i P3 häromveckan och lyckades jämföra min motståndare med Fritzl eftersom han ”odlar i källaren”. Här kan man höra detta.

I Aftonbladet Kultur skrev jag en text om Kissie och white trash-föraktet.

Death race till Almedalen

Krönika publicerad i Göteborgsposten.

Lisa berättade att hon hade kräkts oavbrutet i tolv timmar förra årets seglats till politikerveckan i Almedalen. Trots detta ville hon göra om samma åktur denna sommar. Med löften om gratisrosé, män och lolig mediacirkus lyckades hon lura med mig. Min plan var att betrakta alltihopa som ett underhållande lajv. Stämningen när vi bordade den lilla båten var värdigt sammanbiten som inför ett rituellt självmord. Långsamt slukades vi av himlens och havets likgiltiga tystnad. Jag underhöll mig med att prata med en snygg kille som Björn hade tagit med som present till mig och lyssnade på musik tills min telefon dog.

Isobel, Björn och Eva

Snart blev det kväll och illamåendet strålade upp som en förlamande svallvåg genom min kropp. Det gjorde det omöjligt att stå upp eller att titta någon annanstans än på horisonten. Kroppen som jag nästan glömmer bort under långa skrivdagar återuppstod där och då. Den skulle från och med nu bestämma allt. Jag kunde inte längre röra mig i världen skyddad bakom datorprotesen.
Snart blev vågorna flera meter höga och himlen mörk. Något hade vaknat i havet. Ibland kastade sig båten nästan horisontellt åt sidan. Hela tiden trodde jag att vi skulle slängas av i djupet och dö omedelbart.
Jag åt en åksjuketablett som lindade min kropp i en vänlig bomullsparalys. Tiden töjdes ut men verkade samtidigt stå stilla.

Naturen var så likgiltig inför oss. Om den dödat oss hade det inte varit ondska, bara kausalitet. Denna väldiga tomhet rasade genom min kropp.
Vågorna välvde sig i ansiktslösa formationer som påminde mig om trädens itererande fraktaler. De väste och andades tungt och oregelbundet. Efter många timmar började min hjärna leta efter mening i deras ljud. Jag stelnade till av skräck när jag tyckte mig ha hört ekot av röster i vattnet. Plötsligt förstod jag att det bara var min mönsterletande hjärnas sätt att hitta ordning i kaoset, precis som när jag tittar på stjärnor och ser figurer i dem eller när jag lyssnar på Aphex Twin och hjärnan försöker hitta en bekant struktur i strömmen av formskygga meningslösa ljudrörelser: en linje, något linjärt, en upplösning och en kurva. Valhänt famlar hjärnan efter bekanta former att klänga sig fast i men står ensam och tomhänt kvar i det flimrande mörkret.

Exempelvis i den här. 

Jag var svårt sömndepraverad men kroppen nekade mig insomnandets förlåtande utväg. Det enda sättet att inte gå under var att titta på horisonten, den enda fasta linjen i vår lilla värld. Marken och himlen gungade ursinnigt. Det blev natt. Björn och Eva och Isobel styrde oss framåt med iskall beslutsamhet.

Jag försökte påminna mig om var jag hade varit och var jag var på väg, men det var som att det inte spelade någon som helst roll längre, som om det bara var något jag drömt. Kroppen var bara en späd behållare för den kokande skräck som rusade genom den. Mitt namn kändes som något jag fantiserat ihop, kroppen låg tömd och sårig kvar. Om någon sett oss ovanifrån hade vi bara varit en del av den förprogrammerade ström av tid och vatten som alltid rört sig här, som fåglar som flyger enligt urgamla ekvationer som de inte har någon aning om. Om något farligt skulle hända nu skulle ingen kunna rädda oss, samhället var långt borta som i en dröm.

Jag tänker så mycket på vad tid är. Där ute på havet verkade tid och rum vara en och samma enhet. Avståndet till Gotland var bara många timmar, hur många mil spelade ingen roll. Det var som vissa nätter då man vaknar och inte kommer ihåg var eller vad man är och något som hände för flera år sedan skulle kunna ha varit igår. Tiden antar den fysiska platsens form. Rum, tid och jag står avklädda uppställda bredvid varandra som på tv:ns testbild.

Jag försökte urskilja den där killens ansikte ovan mig i mörkret men kom plötsligt inte ihåg hur det såg ut. Plötsligt tyckte jag att han påminde om någon för ett halvår sedan, eller om det var två år eller en vecka, han i Malmö eller han på den där ön eller han när jag tog studenten. De kommer alltid att bytas ut. Jag släppte hans hand och högg tag i horisonten med blicken.

När jag insåg att det var sju timmar kvar planterade sig insikten om att det verkligen inte fanns någon flyktväg. Tiden är den bästa trösten och den värsta motståndaren. En panik svällde upp i min kropp och jag fick en impuls att ropa på hjälp, som om Björn och Eva varit mina föräldrar som skulle komma rusandes genom hallen som nätterna när jag var nio. Men jag kunde inte, jag var inte längre barnet. Insikten materialiserade sig i mig som ett vilt djur, kanske för första gången.
I det flammande mörkret med sjösjukan rinnandes som en feber över ansiktet fångade jag Lisas svarta övertygade blick och förstod plötsligt kanske varför hon hade velat göra det här igen, varför jag lockats med trots min rädsla för båtar, havet, sjöliv och illamående. Vi som känner för mycket, vi som är för små för att bära allt som rör sig inom oss, vi måste öva. Jag har bara min kropp och jag kommer aldrig att kunna lämna den. Den enda vägen ut är att stanna kvar.

Ätstörningen har blivit hälsa

Ofta slås jag av hur svårt det är att vara smal och leva samtidigt. Det känns ofta som att man måste välja. Om man bestämmer sig för att ”förändra sina vanor” så väcker man ett djur som aldrig somnar.

Vikttidningarna beskriver strävan efter viktnedgång som hälsa och ätstörningarna som sjukdom. Men var går gränsen? Deras bild av en hälsosam person är den där endorfinhöga roskindade kvinnan i Kellogsreklamen med mäklarhästsvans och kvinnliga former utan ett gram fett, hon som bara unnar sig något när hon verkligen verkligen har förtjänat det, hon som aldrig har ångest och gnäller över att hon är tjock utan käckt håller begären i styr med glatt humör. Jag förstår inte hur hon kan ”ha koll” på kalorier utan att skamkänslorna efter ett för stort mellanmål äter upp alla andra känslor.

Kroppens begär kan aldrig kontrolleras lagom. Man kan aldrig slå av kroppsmedvetenheten när man väl har slagit på den. Exempelvis är det omöjligt att äta precis vad man vill en dag i veckan, som vikttidningarna säger att man ska tillåta sig för att orka. Då har nämligen de övriga dagarnas kroppskontroll fått känslan av mättnad att associeras med skam. För mig blir viktkontrollen aldrig en automatisk integrerad feature av livet som sköter sig själv medan jag hinner tänka, skriva och känna.

Den vedervärdiga tidningen ToppHälsa med sin lika odrägliga slogan ”100% pepp och inspiration” skriver att ”efter sex veckor kommer dina vanor kännas invanda”. Varför har då så många kvinnor jag känner ägnat sina senaste trettio år att varje dag, varje timma bibehålla och disciplinera sin hungerkontroll, varför känns bantningen alltid som om man just påbörjat den? ”Att lägga om sina vanor strider mot vår natur” skriver ToppHälsa. För att gå ner så måste man alltså hacka sitt system, lura naturen. Tidningens retorik påminner starkt om den på pro ana-forum. De skriver hånfullt om ”Den där inre rösten som tycker att du är ”värd” något extra” och menar att man ska påminna sig om vad det är man vill unna sig – ”att gå ner!” Man ska tänka att ”hungerkänslorna kommer och går, ingen anledning till panik.” Hungerkänslorna ska helt enkelt tränas bort. Man ska ”ha koll” på tankar som att lågt blodsocker skulle vara en ursäkt för att äta, för det är det enligt tidningen inte. Man ska inte bara ständigt identifiera begären och förhålla sig till dem, man ska skämmas så mycket varje gång de dyker upp att man vill radera dem. Att dietshakes som Hunger control dykt upp på Ica är ett annat exempel på industrins flirt med pro ana-forumens retorik. Ätstörningen har blivit hälsa.

Kate Moss bär stolt sin Nothing tastes as good as skinny feels-t-shirt. Jag är bekant med den känslan. Jag har lärt mig att mättnad ska identifieras som ett sjukdomssymtom. En vag hunger som strålar upp genom magtrakten och vidare till huvudet som en mild yrsel är ett friskhetstecken: en kylig, berusande renhet. Det handlar om att lära kroppen att det inte är normalt att vara hungrig, att det är en känsla som kan jämställas med suget efter en cigarett.

Knausgård och det överskattade jaget

Recension publicerad på min litteratursida i Nöjesguiden. 

Det är så underhållande med alla dessa män som ser sina liv som en kamp och döper sina böcker efter den. Jag nämner inga namn men till och med titeln på den här boken är ju en ripoff på en berömd sådan. Karl Ove Knausgårds olidligt hajpade roman handlar om en helt vanlig man och hans helt vanliga medieklasstillvaro i vilken minsta detalj tydligen är så viktig att den måste inzoomas på partikelnivå. Han går på innerstads-Ica och blir tänd på en tjejs snygga bröst, föraktar män med barnvagnar, skriver så mycket att han bara måste vara borta från familjen i fem månader, irriteras av folk som ställer frågor om hans författarskap, fascineras av väderfenomen, äter parmaskinka och längtar tillbaka till sjuttiotalet och den norska husmanskosten. Ibland trappar han upp förväntningarna på att det snart ska hända något spännande, vilket oftast utmynnar i att han ska ta en promenad eller hämta dotterns kvarglömda skor på ett barnkalas.
Jag som är ett barn av en bloggkultur där det allra mest vardagliga och ordinära exponeras med en oursäktande självklarhet känner igen stilen. Det är ett trivsamt, innerligt avhandlande av strömmen av tid och vara, en skildring av tillvarons monstruösa likgiltighet som stilla rör sig genom timmarna och kroppen. Men medan Blondinbella och Kenza föraktas för att de skriver dagbok offentligt och tjänar pengar på det, blir Knausgård sönderhajpad som gudabenådat geni. Genikulten har gjort sitt tydliga avtryck i denna andra del i hans romansvit. Han tar sin röst och sina upplevelser på betydligt mycket större allvar nu, allt ska med.
Men går det ens att göra anspråk på att beskriva en verklighet? Boken utger sig implicit för att vara en kliniskt precis skildring av verkligheten, men vem vet hur mycket som har lyfts bort och plockats fram – skriver man inte sin verklighet snarare än beskriver den?
Den självbiografiska berättelsen om en medelålders man och hans livsleda känns inte som något nämnvärt nydanande koncept. Ändå absorberas jag, stannar kvar i de enkla men vackra formuleringarna av svidande tillkortakommanden och svettigt obekväma barnkalas. När vardagen inträder efter hans första boksuccé går livet på autopilot och världen ”försvinner utom räckhåll”.  Bokens största förtjänst finns i hans skildring av den upplevelsen, i längtan efter att känna sig verklig, närvarande. Mästerligt dissekerar han anatomin i de känslorna, sparsmakat men genialt exponerar han vilja att känna världen röra sig tätt intill kroppen.
De verkar handla om en längtan efter att inte uppleva livet som någon annans, det måste kännas angeläget och hemtamt. När det blir för bekant och automatiskt blir det paradoxalt nog kanske som Heidegger beskrev det unheimlich, det framstår plötsligt som främmande, kusligt, groteskt. Kanske beror det på att när man blir för van vid något ser det plötsligt så opersonligt ut, som en tillvaro som kunde ha tillhört vem som helst. När man zoomar ut ser man bara en urskiljningslös punkt i en massa, en jolmig jaglöshet.
Så fort man upplever något främmande och nytt så känns det som något opersonligt, annorlunda och genast känner man sig motsägelsefullt nog hemma i det igen. Beror det kanske på att det då känns som någon annans liv? De andras liv verkar ofta så mycket mer autentiskt och verkligt än det egna.

Att skriva sin verklighet

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Om jag levt på 1800-talet hade jag lätt diagnostiserats som hysterika. Om jag varit man hade det väl kallats svaga nerver.

I går tog jag min kandidatexamen i idéhistoria. På opponeringen framlägger en person fram sin kritik mot uppsatsen man jobbat med i fem månader och sedan sätter läraren betyg inför hela klassen.

Jag såg det som en rättegång eller en avrättning. Innan var jag så nervös att jag inte kunde äta på hela dagen. Jag mådde illa och hade ont i magen, hjärtat rusade och paniken strålade upp genom bröstkorgen. Jag föreställde mig hur jag skulle kräkas på katedern eller börja gråta. Jag funderade på olika tänkbara flyktvägar, kanske att hoppa ut genom fönstret, bombhota universitetet så att det skulle utrymmas lagom till opponeringen eller kanske ljuga om att jag smittats av ehec.

Det gick bra, jag blev överlycklig över att bli godkänd och få creds för att jag tydligen behärskar tung och abstrakt filosofi. På universitetet äger jag inte orden. Annars är de min kevlarsköld, verktyget jag använder för att formulera min verklighet och skapa den, göra den bekant och trygg.

När jag skriver akademiskt däremot rör jag mig i ett fumligt halvmörker. Fotnoterna är ett monster, det är som en slags dyslexi, jag kan inte se vad jag gör fel hur många gånger jag än korrläser.

När paniken var som värst inför opponeringen bestämde jag mig plötsligt för att använda samma taktik som när jag skriver. Jag kan skriva min verklighet så att den passar mig, med mina ord så kan jag modifiera den till en show. Jag kan betrakta den som en scen i en bok eller en berättelse och på så vis få en ljuv distans.

Jag letade fram ett Youtubeklipp från den fantastiska filmserien The naked gun med Leslie Nielsen, en scen där han spelar en obotligt klantig poliskommissarie som glömmer att lägga i handbromsen så att bilen rullar i väg samtidigt som motorn exploderar och en massa byggarbetare trillar ner från ett hus. Allt går sönder och imploderar i ett synergiskt kaos. Han blir trots detta aldrig medveten om hur fel allt blir och hur socialt missanpassad han är. På opponeringen försökte jag förhålla mig till verkligheten på hans sätt.

Genom att betrakta verkligheten som en komisk, farsartad slapstickshow så erhåller man en distans till den. Den blir en lek, något man står vid sidan av och betraktar och inte kan rå för. Leken tillåter mig vara omedveten om hur pinsamt allt är.

Jag låtsas tills jag börjar tro på min berättelse och genom den slutar jag ta mig själv på sådant allvar. Jag är ju bara en skådespelare i en charad. Jag säger som Bianca Castafiore i Tintin när hon blir tillfångatagen av gerillan: Jag ler åt er kasperteater.